En grön, copper red från Bernard Leachs bok A Potter´s book. Trots sitt namn så blir den grön i en oxiderande bränning. En vit matt, nr 154 i Emmanuel Coopers glasyrbok. En blå blank, Kawai blå också från Leachs bok och döpt efter den japanske krukmakaren Kanjiro Kawai. En matt blå från Lynggaards Keramisk Handbok. Samt tre glasyrer som jag köpte en vit blank, en gul och en svart.

Men så frågade Frank Larsen mig om jag ville följa med och bränna i hans vedugn i Hälsingland. Då öppnade sig en ny värld med glasyrer i vackra toner temmoku, celadon, chün, oxblod, kaki, shino. Gamla glasyrer som traderats i 1000 år från östasiatiska krukmakare.

Eld kräver syre. Och elden äter upp, reducerar, syret i ugnen. Dvs den äter upp oxiderna i glasyrerna. Och på så vis växer de reducerade glasyrerna fram. Konsten är att få lagom reduktion så att oxblodsglasyren blir röd och inte blå.

I en elektrisk ugn finns alltid syre. Om man vill få till en reducerande bränning så bränner man med ved, gas eller kol. Jag har en vedugn på vårt lantställe. Men det jag använder i den dagliga produktionen är el/gasugnar. Under hela bränningen så bränner man med el, men vid 850-900 grader så tillsätter man en låga som bränns med gasol. I min ugn så går det åt ca en 3/4 dels P11-flaska. Du kan mäta syrehalten i ugnen genom en mätare, men jag ser på lågan. Det skall komma ut en liten låga ur titthålet i ugnens dörr för att få en lagom stor reduktion.

Mitt ugnsrum består av betong och stål, och jag har en väl tilltagen ventilationsanläggning. Min elgasugn är en gammal gasugn som jag byggt om till el/gas med hjälp av Åke Pettersson i Karlstad. Jag har också en Padeltherm som jag haft problem med hela tiden för att den bränner och reducerar ojämnt. Det kanske är ett måndagsexemplar.

Jag har svårt att förstå att inte fler skaffar elgasugnar. Det ger större möjligheter.