Äntligen var det dags att tända i eldstaden. Klockan var 5 på morgonen den 30 april. Och det var precis så där magiskt som det är tidiga morgnar bara man kan förmå sig att lämna sängvärmen. Stilla, tyst så när som på fåglarnas tillkännagivanden att de minsann är uppe, på plats och tänker försvara sitt revir, och lite för kallt.
Tändstickan antände tidningspapperet. Den tunna tändveden började spraka. Elden var igång. Sakta värmdes cirka 3 ton högeldfast sten inköpt från Oxelösunds järnverk. Det ångade av stenarna när fukten gick ur. I ett hål i ena väggen gick en pyrometer in i ugnen för att mäta temperaturen. 20°, 23°, 29° 32° 40°, snart var det 100 grader i ugnen. Alltid något, men vi skulle upp till ca 1260°. Pyrometern är bra, men den anger inte skillnader i ugnen, och den behöver inte vara exakt. Därför hade vi ställt in koner i ugnen på olika ställen tillsammans med våra saker. Den tyske kemisten Herman Seeger uppfann på 1800-talet ett smart system för att mäta temperaturen på höga nivåer. Han skapade ett antal numrerade koner med olika smältpunkt. Vi hade ställt in kon 7 och kon 8 ( 1268°) på olika ställen.
Jag har trevliga grannar. Eli Keller och Linda Ljunggren är intresserade av samma saker som jag. Vi jobbar med keramik. För några år sedan åkte vi till Hellidens folkhögskola för att gå på Jan-Åke och Stefan Anderssons kurs i att bygga en enkel vedugn. På hösten köpte vi in 8 ton sten och sen har det tagit sin tid. Det är mycket annat man skall göra i livet. Man skall bygga hus och man skall försörja sig. Men nu sprakade det.
Strax före 6 kom Eli och jag kunde gå hem och äta frukost. När jag kom tillbaka hade vi kommit en bra bit på väg. Linda anslöt. Kl 7.40 passerade vi 600 °.
Ugnen var en likadan som den som vi byggt på Helliden. En enkel konstruktion. Underst eldstaden med sitt eldgaller ca 120 cm djup och 60 bred. Ovanpå den ugnsplattor och en öppning i bortre änden av eldstaden så att lågan kan komma upp i ugnskammaren och ut genom skorstenen. Själva ugnskammaren är på ca 280 liter. Ovanpå inkastet står skorstenen ca 3 meter hög. Vi har inte använt någon cement utan bara staplat stenarna på varandra. Det svåraste var valvet som vi fick göra om några gånger innan det satte sig på plats, med hjälp av en form, några kilar och stoppstenar.
Kl 10 851°. Det är något magiskt med att stirra på pyrometern. 20 minuter senare 925°. Men sen började det att gå trögare.
Det speciella med att bränna i en vedugn är att man skapar en atmosfär i ugnen som kan ge fantastiskt fina glasyrer. Varje gång man kastar in ved skapas ett underskott av syre. När syret reduceras så påverkar det glasyrerna. Elden snor helt enkelt syreatomer från glasyren. Och eftersom det är metalloxider som ger färg åt glasyrer förvandlas färgerna. Jag hade med några skålar i oxblodsglasyr, mörkt röd. Den blir blå i en elugn. Sen gör också elden och all aska att man inte kan kontrollera resultatet helt och hållet.
Vid lunchtid så stod vi och stampade kring 1100°. Vi konsulterade mer erfarna kollegor. Vi byggde på skorstenen mitt under pågående bränning. Vi öste in ved i eldstaden. Vi prövade med att elda lite försiktigare. Och sakta steg temperaturen bara för att sen falla igen. Och stiga igen. Vi hoppades och misströstade och drack kaffe med bulle. Vid tretiden så var vi uppe i 1200°. Som mest visade pyrometern 1231°. Dumt nog hade vi inte ställt käglorna så att vi kunde se dem under bränningen. Vid 17-tiden gav vi upp lite missmodiga. Stolta över att vi ändå kommit upp så i temperatur men besvikna över att inte nått hela vägen fram.
1 maj inleddes med en tur ugnen. 90°!!! Hade det gått så snabbt ner? När vi öppnade ugnen kunde vi se att man skall aldrig lita på en pyrometer. Kägla 7 och 8 låg helt utsmälta. Vi hade säkert varit uppe i 1280°. 1300 trodde Linda. Flera av glasyrerna blev riktigt bra och för att vara en första bränning så överträffade den våra förväntningar. Nu skall vi göra några justeringar. Höja skorstenen. Göra så att vi kan se käglorna under bränning. Och sen på igen.