Det är något speciellt med kurser. Man träffas för att lära sig något nytt, något man kanske drömt om att pröva, eller för att utvecklas inom ett område som man faktiskt behärskar ganska bra. Under senare år så har jag gått ett antal kurser i krukmakeri hos David och Margaret Frith i Wales, på Leksands folkhögskola för keramiska storheter som Clive Bowen, Takeshi Yasuda, Felicity Aylieff, och Shozo Michikawa, på Formakademin för Nina Bergqvist och på Hellidens folkhögskola för Jan Åke Andersson. Det har handlat om att utveckla drejtekniken, dreja stora krukor och bygga vedeldade ugnar. Dessa kurser har betytt oerhört mycket för min personliga utveckling. Det finns alltid något nytt att lära, och det är roligt att träffa människor som är lika intresserade som jag själv är.
Själv har jag hållit drejkurser sedan 1995. Jag var nyskild och hade just flyttat in i en bostadsrättslägenhet på Kummelnäs gård i Nacka. Jag insåg snabbt att min magra lärarlön och det lilla som jag tjänade på min keramik inte skulle räcka till att betala räkningarna vid det annalkande månadsskiftet. Jag hade tre drejskivor, köpte en till billigt och kunde låna en som en bekant hade i sin källare. Jag annonserade i lokalpressen och satte upp lappar i området. På två veckor hade jag fyllt tre kurser och situationen var räddad.
I princip så har jag följt samma koncept sen första kursen. Det är både nybörjare och halvproffs på samma kurs. Var och en jobbar efter sin förmåga och med sina projekt. En försöker förstå hur man ska få den där trilskande lerklumpen på mitten och en annan funderar på hur man ska få till en tekanna som häller bra. Jag visar och eleverna jobbar. De frågar och jag svarar efter bästa förmåga. Det där sista är faktiskt ganska intressant. När man ska lära ut och förklara så måste man förstå vad man gör. Och det är oerhört lärorikt för den som skall lära ut.
Nu för tiden är det bara helgkurser. Lördag, söndag och måndag kväll då alla gör färdigt sina saker. Sen ses vi några veckor senare och glaserar. En inte oviktig del på kursen är lunchen. Vi äter gemensamt mat, som jag lagat tidigt på morgonen eller kvällen innan. Ena dagen soppa och bröd, och den andra pasta med tillbehör. Ibland så utvecklar sig ganska spännande samtal vid lunchen om allt mellan om det nödvändigt att ha en tupp i hönsgården, till utbildningen på våra konstnärliga högskolor.
Det där som började som en ekonomisk nödvändighet utvecklade sig snabbt till en viktig del av mitt liv. Jag känner mig oerhört priviligierad som får träffa så många spännande, vänliga och positiva människor. Det är underbart att få dela med sig av något som jag själv tycker är så roligt och när jag märker att en elev uppfylls av den magiska känslan som infinner sig när man märker att den där oformliga klumpen som snurrar runt faktiskt formas till en vacker och användbar skål.