Först för min fru Marika Delins enträgna längtan efter en hund. Och sedan för lilla Rosen. Igår hämtade vi henne i Vallda, i närheten av Kungsbacka. Rosen är en dansksvensk gårdshund. Hon är väldigt liten, bara nio veckor, och väldigt söt. Bedårande.
Jag har aldrig haft eller kommit i närheten av en hund innan jag träffade Marika för snart 24 år sedan. I vår stora släkt med massor av fastrar och farbröder och drösvis med kusiner så var det ingen som hade hund. Och jag har aldrig känt någon längtan efter att skaffa en. Men Marika hade med sig Boris – en euroasier – lite som skriet från vildmarken. En kraftfullhanne, stor med mycket hår och en sådan där svans som liksom rullar ihop sig. Boris och jag blev kompisar så småningom. Och jag tillbringade många regniga mörka kvällar med att gå runt Kummelnäs, utan att träffa någon annan än en och annan hundägare. Så dog Boris. Sörjd och saknad. Även av mig.
Sen kom Beau, eller gemenligen kallad Bobbo, hit från Kalifornien, när Marikas son Froste med familj flyttade hit för några år sedan. Bobbo är en pitbullkorsning från ett hundstall med oklar bakgrund. Man kan väl säga att entusiasmen var måttlig när vi fick höra om Bobbo. Men när vi lärde känna honom så vann han våra hjärtan. Snällare och stabilare hund hade jag aldrig träffat.
Länge räckte det med Bobbo, en hund som vi då och då fick ta hand om. Men till slut växte sig Marikas längtan för stark. Och vi har haft våra diskussioner. Jag tycker att man blir låst. Det är som att bli småbarnspappa vid 73 års ålder.
Men nu är hon här. Och när man väl träffar henne så är det klart att man smälter. Efter ett dygn av återhållen reservation så har hon intagit sitt nya hem full av upptäckarlusta. Man får plocka undan sina skor och allt som är rädd om två dm ovanför golvet. Hon far fram som ett jehu. Och så plötsligt lägger hon sig ner och sover.
Välkommen Rosen!