Egentligen borde man väl vara helt ledig på semestern

Bada, ligga under ett parasoll nere vid vattnet och läsa. Kanske gå en promenad och leta efter svamp när solen gömmer sig bakom molnen. Sippa på ett glas vin och sova en stund efter lunchen. Och så ser semestern ut - delvis.  I år var jag helt slut när vi packade för att åka till lantstället i Hälsingland. Och de första dagarna regnade det tack och lov. Så jag låg i sängen och ”läste”, i alla fall ett par sidor i Dylan Thomas Porträtt av konstnären som valp. Sen måste man ju begrunda vad man läst ett tag , med slutna ögon. 

    Nu har vi varit här i en vecka och idag gläntade jag på dörren till verkstan. Ja, jag har en verkstad på lantstället. Först byggde jag en vedeldad ugn. Men en ugn kräver en verkstad precis som en verkstad behöver en ugn. Så i änden på ladan finns en utbyggnad. Den brukade ha jordgolv och stora springor mellan väggplankorna, men jag har gjort i ordning den med gjutet betonggolv och isolerade väggar. När det var klart köpte jag en sparkskiva på blocket, en sådan där dansk med blå ställning, byggde hyllor, fixade ett bord och satte in en sink. Voila, det gamla skruttiga lagret blev en verkstad. Jag köpte en gammal toppmatad ugn av min vän och kollega Stina Neander för en spottstyver, och den höll  i alla fall för två skröj-bränningar innan  elementen gick sönder.  Jag har beställt nya. 

    Vårt lantställe är ett familjeställe. Trevligt, mycket umgänge, långa middagar, gräsklippning, ogräsrensning och många barn. Ibland är det skönt att dra sig tillbaka till verkstaden i all tysthet, lyssna på Sommar och knåda lite lera. Sen sitter jag där och sparkar vid min drejskiva, ser ner på min vedugn och funderar på nästa bränning, ser vattnet flyta förbi i Ljusnan och leker fram skålar. Idag blev det 10 stycken. Inga krav, bara ett stort lugn. 

   Jag tror att sparkskivan bidrar till känslan av lugn. Jag förstår inte varför alla ska ha en elektrisk drejskiva. Det är lite som skillnaden mellan att segla och åka motorbåt. Motorbåten går lite snabbare, men den låter. Det är något ursprungligt att låta vinden föra en fram. Eller att drejskivan snurrar med hjälp av din egen kraft. Man sparkar med högerbenet tills skivan snurrar i god fart, drejar till farten avtar och sparkar sedan igen. Om man sparkar samtidigt som man drejar så rör man kroppen och det blir svårare att vara stadig på hand. Du kan få en sparkskiva för en tusenlapp, eller ännu mindre. Och du kommer att älska den. Jag lovar! 

Jag blir tokig!!

Faten spricker! Jag hade tänkt göra fat, djupa och flata till Blå Hallens festival om mindre än en månad. Och jag väger upp klösar om ca 5 kg lera, och drejar fat på fat. Allt går bra. När dagen är över så ser jag mig om och känner mig nöjd. Dagen efter så beskickar jag och tänker att ”det här blir bra!”. 

    Men så går det några dagar.  0ch så är det stora sprickor i botten. Visst det brukar hända, men inte så här mycket. Det finns många skäl till att framförallt skålar spricker: 

För snabb torkning.

För tunn kant.

Att man inte tagit bort vatten eller slicker efter drejningen. 

Att man inte tryckt och bearbetat botten tillräckligt under drejningen.

Ojämn torkning då den kanten utsätts för mer värme och drag än den andra kanten.

När tallrikar drejas på plastplattor så kan det leda till att de torkar ojämnt, eftersom plasten inte suger upp någon fukt. 

Om man beskickar botten för mycket så att den blir mycket tunnare än väggen  så kan det bli spänningar som leder till sprickor.

Om skålen har torkat för mycket när man skall beskicka den så kan det uppstå sprickor i kanten. 

   Jag känner till allt det. Och jag tycker att jag har rättat mig efter det. Men det spricker ändå. 

   I min verkstad så använder jag flera olika leror. En ljus stengodslera med prickar i – 1109 från Potclays. Det är en favorit på kurserna eftersom den är mycket lättdrejad.  

    En annan ljus stengodslera utan prickar är Earthstone Original från Valentine Clays. Den är inte fullt lika lättdrejad, men behaglig och lugn i sitt uttryck. 

   Sen har jag några andra också Audrey Blackman Porcelain, en röd stengodslera från Cebex och fylelera.  Men just nu är det 1109 och Earthstone som gäller, och det är framför allt 1109 som spricker. Jag har använt den sedan 1987 och den har aldrig krånglat så här tidigare. Dessutom så har jag märkt att den har blivit känsligare för höga temperaturer. Den börjar bubbla om temperaturen närmar sig 1280 grader, trots att den skall klara det. 

    Så jag drejar några fat i Earthstone. De verkar hålla. 

När Martin Enget frågade om jag ville vara med och visa mina saker på Blå Hallen I Höganäs så var jag först tveksam

Att stå bakom ett bord på en marknad och sälja min keramik är inte riktigt min grej. Men så fattade jag att Konst och kulturfestivalen var mycket mer än en marknad. Det är en festival, en mötesplats, en utställning, en fest och då sa jag ja. Stockholms Hantverksförening  är inbjudna att delta med hantverkare från olika skrån , och jag är en del av deras gäng . Den 25-27/7 äger evenemanget rum och vi kombinerar det med en semestertur till Skåne. 

   Nu försöker jag få ihop saker att visa . Jag fokuserar på fat, lite djupare frukt och salladsskålar, och lägre uppläggningsfat, men jag har problem med att mycket spricker under torkningen. Det kanske blir koppar istället. 

Länge använde jag i stort sett sju glasyrer

En grön, copper red från Bernard Leachs bok A Potter´s book. Trots sitt namn så blir den grön i en oxiderande bränning. En vit matt, nr 154 i Emmanuel Coopers glasyrbok. En blå blank, Kawai blå också från Leachs bok och döpt efter den japanske krukmakaren Kanjiro Kawai. En matt blå från Lynggaards Keramisk Handbok. Samt tre glasyrer som jag köpte en vit blank, en gul och en svart.

   Men så frågade Frank Larsen mig om jag ville följa med och bränna i hans vedugn i Hälsingland. Då öppnade sig en ny värld med glasyrer i vackra toner temmoku, celadon, chün, oxblod, kaki, shino. Gamla glasyrer som traderats i 1000 år från östasiatiska krukmakare. 

   Eld kräver syre. Och elden äter upp, reducerar,  syret i ugnen. Dvs den äter upp oxiderna i glasyrerna. Och på så vis växer de reducerade glasyrerna fram. Konsten är att få lagom reduktion så att oxblodsglasyren blir röd och inte blå. 

   I en elektrisk ugn finns alltid syre. Om man vill få till en reducerande bränning så bränner man med ved, gas eller kol.  Jag har en vedugn på vårt lantställe. Men det jag använder i den dagliga produktionen är el/gasugnar. Under hela bränningen så bränner man med el, men vid 850-900 grader så tillsätter man en låga som bränns med gasol. I min ugn så går det åt ca  en 3/4 dels P11-flaska. Du kan mäta syrehalten i ugnen genom en mätare, men jag ser på lågan. Det skall komma ut en liten låga ur titthålet i ugnens dörr för att få en lagom stor reduktion. 

    Mitt ugnsrum består av  betong och stål, och jag har en väl tilltagen ventilationsanläggning. Min elgasugn är en gammal gasugn som jag byggt om till el/gas med hjälp av Åke Pettersson i Karlstad. Jag har också en Padeltherm som jag haft problem med hela tiden för att den bränner och reducerar ojämnt. Det kanske är ett måndagsexemplar. 

Jag har svårt att förstå att inte fler skaffar elgasugnar. Det ger större möjligheter.  

Jag sitter på balkongen på vårt lantställe i Hälsingland och ser Ljusnan rinna förbi mot havet och det är midsommar

En stabil tradition i vår kultur, som firas på i princip samma sätt som när jag var barn på 50- och 60-talet. 

    Ibland känner jag mig som en riktigt gammal gubbe. Jag är 73 så omdömet är inte helt fel. När jag slår upp tidningen så läser jag alltid dödsannonserna. Nästan varje vecka så ser jag ett namn jag känner igen. 68-generationen är definitivt på väg att lämna scenen. De flesta av dem har väl inte gjort så mycket väsen av sig under de senaste decennierna  men nu går allt fler ner mot floden för att ta färjan över till landet som inte finns. Livet syntes oändligt för 20 år sedan. Men nu har oändligheten krympt. Mitt mål är att jobba så länge jag kan. Kanske lite lugnare med tiden. Men jag vill fortsätta att jobba så länge jag ser och händerna kan centrera en lerklump.

   Det är så mycket i vår tid som jag känner mig främmande inför. När jag slår upp tidningen så är det långa intervjuer med artister som jag aldrig hört talas om.  Och jag kan för mitt liv inte begripa att man står på ett lastbilsflak och sprutar öl på varandra för att fira att man blivit vuxen och bildad. Jag fattar inte vitsen med att gå runt i trasiga jeans eller tatuera sig så att det ser ut man har en polotröja på sig. Mycket är helt enkelt konstigt. För att inte säga obegripligt. 

   Det kanske är så här att bli gammal. Samtiden skaver. 

    Om jag får fortsätta att gnälla så är det svårt med sinnenas och minnets förfall. Ögonen som är irriterade efter gråstarroperationen för flera år sedan. Hörseln som blir allt sämre. Tack och lov för modern teknik som gör hörapparater till räddningen i nöden.  För att inte tala om andra delar av kroppen som var betydligt piggare för bara tio år sedan. Det känns extra påtagligt i grönskans och fruktbarhetens tid. Enda fördelen är att man kan läsa samma bok flera gånger eller se samma film som man såg för några år sedan och uppleva den som ny. 

    Älven rinner förbi. Det är inte samma vatten som vi  badade i i morse. Och förra årets vatten har förenat sig med havet.

Idag blev jag så glad att jag nästan började gråta

Thommy Bindefeld publicerade ett inlägg på Instagram från ett evenemang i Köpenhamn där Svenskt Tenn visar olika möblemang och dukningar på Overgaden Neden Vandet 33. Bilden visar ett färgstarkt rum med ett dukat bord. I bakgrunden Josef Franks  vackra skåp. På bordet en fantasifull duk i starka färger och på bordet mitt(!) set Ferro – en järnröd skål med lock som står på en assiette i samma glasyr. Tänk att få vara med i det här sammanhanget! Jag känner mig otroligt stolt och hedrad.  Jag och Josef Frank!

   Ferro gjordes ursprungligen för Restaurant Ekstedt. De serverade en  utsökt soppa i skålen. 

Sedan kom Caroline Bergman på Svenskt Tenn och beställde 80 set till Svenskt Tenn. Den presenterades där i samband med att de gjorde en visning av olika dukningar i butiken på Strandvägen. Jag är stolt över den, men jag förstår att den inte blivit någon försäljningssuccé. Den är lite för speciell och användningsområdet  lite för begränsat, även om man inte måste kombinera skålen och assietten , utan kan använda dem också var för sig. Men den är snygg, speciellt på Josef Franks duk.

Fredagen 13/6

Jag vaknar till nyheten att Israel har anfallit Iran. Känslan av att det håller på att blåsa upp till en perfekt storm stärks. I grunden klimatkrisen, som kommer att leda till konflikter, flyktingströmmar och problem med vart människor skall ta vägen och hur vi skall odla vår mat. Sedan kriget i Ukraina, Gaza, Kinas krav på dominans inte bara över Taiwan, den amerikanska regimen som avvecklar demokratin i USA och mycket mer. Det känns övermäktigt

   Egentligen borde man ta steget fram och engagera sig. Men jag tvekar.  Vi odlar vår trädgård, och jag arbetar i mitt krukmakeri.

Juni är syrenernas tid och gullregnets månad

Men också tillsammans med december den brådaste tiden på året. Skolavslutningar, studentmottagningar, grannträffar, ” vi måste hinna ses innan semestern tillställningar, och alla leveranser som skall vara klara före midsommar. Kunden M kom in i verkstan i mars och gjorde en stor beställning- tallrikar, assietter, pastaskålar koppar , fat…. – och det är dags för leverans, och så vill jag äntligen bli klar med svenskt Tenns beställning av 120 tekannor. Jag har leverart det mesta men så fick jag problem med leveransen av tekannehandtag från Tougeishop i Japan och med temmokun som plötsligt blev matt och grönbrun.  Temmokun var nog den s k ” mänskliga faktorn”, dvs de blev fel under blandningen av glasyren. För nu funkar samma glasyr perfekt. 

    Jag har 16 stora tekannor i temmoku kvar att göra. För att inte ta i för mycket så gör jag fem om dagen. Jag drejar fem kannor, själva kropparna, fem lock och fem pipar. Nästa dag så sätter jag ihop allt till en kanna. Först drejar jag en chuck, en form, som jag kan sätta kannan i. Chucken är stadig med en bred botten, en avsmalnande midja och en bred topp. Man kan gärna lägga en bit tyg i den så att kannan inte fastnar när man sätter i den upp och ner. Med hjälp av ett litet vattenpass måttar jag in kannan så att den är helt i våg. Sedan svarvar jag bort så mycket lera som jag vågar så att den blir så lätt som möjligt. Jag vänder den och svarvar bort lera från kannans övre del. Jag började med 1200 gram lera och nu är jag nere på 800 gram.

    När kannan är klar så tar jag en brädbit och slår till en platt yta där pipen skall fästas. Måttar in pipen så att pipens mynning blir strax ovanför teet i kannan. Skär till pipen med en sickel något snett uppåt så att pipen vinklas mot kannan. Markerar var den skall sitta och ristar en markering. 

   Jag tar ett litet rör och trycker små hål jämnt fördelade där teet skall rinna ur kannan och genom pipen. Jag försöker få hålen så jämna och snygga som möjligt. Ristar där jag vill fästa pipen och smetar på lite slicker, blöt lera, för att fästa pipen. 

   När alla pipar är på plats så tar jag itu med locken.  Drejar små knoppar som skall fästas på lockens översida och beskickar locken så att de passar i kannorna. Det skall vara någon millimeters glipa. Jag sätter tillbaka locken på drejskivan och fäster knopparna. Och gör ett litet hål i locket så att teet rinner jämnare ur kannan.

    Till sist så drar jag handtag, eller hänklar som det heter på keramiska. Det är bra om leran som man skall dra hänklarna av är något hård. Är den för mjuk så är det lätt att hänklarna  går av när man drar dem. Man tar en klump lera något avsmalnande nedåt i vänster hand, blöter höger hand och drar nedåt samtidigt som man för söker forma hänkeln.  Om leran är mjuk så trycker man av hänkeln mot en träplatta och låter det torka till dess det är stabilt nog att fästa på kannan. Om det är hårt nog så kan jag fästa det direkt. Den övre fästpunkten sätter jag så att hänkelns  böj blir strax under kannans övre del. Och den nedre så att hänkeln blir stor nog för att en hand skall kunna greppa. 

    Till sist en signatur under kannan. Så kan den ställas på tork.

Idag skulle Hertha Hillfon ha fyllt 104 år

En perfekt dag för en födelsedag.  Sommaren har precis börjat. Har man tur så  är det en fin försommarkväll. Det brukade vara många som kom för att gratulera henne. Eller kanske inte bara för att gratulera utan också för att det var ett tillfälle att få komma till Sexstyversgränd 3 i Mälarhöjden med en blomma i handen och få komma in bakom murarna och få uppleva den, o slitna ord,  fantastiska miljön. Skulpturerna, trädgården, arkitekturen, den harmoniska stillheten.  En slags gudomlig, klosterlik stillhet som man sällan får uppleva. Herthas skulpturer omgavs av den harmoniska arkitektur som Gösta skapade. Det lyfte dem och gav dem ett värdigt sammanhang. Ibland när jag sett hennes offentliga skulpturer så har jag tänkt att det är något med omgivningen som skär sig. Det är inte lika bra som när de stod i ateljén eller trädgården  på Sexstyversgränd. 

    Precis som en stor musiker behöver ett bra gehör så behöver en konstnär ett bra öga. Och Hertha hade ett skarpt öga. Ibland skulle hon lyfta fram en speciell skulptur för att den skulle visas för en intresserad köpare. Det hände att jag fick hjälpa henne att arrangera. Först kom den skulpturen på plats. Men då stämde det inte med det som stod i närheten. Och då måste de skulpturerna flyttas så det var rätt skulpturer som omgav  den tilltänkta huvudrollsinnehavaren. Dessa måste i sin tur omges av rätt sällskap, i rätt vinkel, med rätt ljus. Skulpturerna var inte alltid så lätta att flytta och omflyttningen kunde pågå i timmar. Till hon plötsligt sa: ”Nu är det bra.” Och det var det. Hon hade stämt sitt instrument till en perfekt klang. 

    Och på födelsedagarna kom vi, släkt, vänner, bekanta,  minst lika mycket för vår egen skull som för hennes. Det var så underbart att vara där. Inte bara dricka kaffe eller te och äta något gott, utan gå runt och uppleva.  Och Hertha spelade Hertha Hillfon, drog ett kort ur lådan och läste : 

    ”Jag återvänder alltid till skålen. 

     Den är mitt mantra.”

     Eller:

    ” Varje morgon är jag nybörjare – 

      Natten ifrågasatte mina erfarenheter.”

    Ibland slog hon ett slag på cymbalen på väggen. 

Och vi som var där  gick därifrån och var tacksamma över vad vi upplevt och ställde in siktet på att komma tillbaka den 2 juni följande år. 

Idag öppnade jag ugnen efter den senaste reduktionsbränningen

Massor med olika saker små assietter i blå chün, tallrikar i celadon några salladsskålar i olika glasyrer och så ….assietter, tekoppar, fat till tekoppar och äggkoppar, samt en tekanna  i temmoku. Allt blev bra – utom tekannan. NU är den så där brunsvart igen med den tydliga brytningen på kanten. Utom tekannan, som blev lite matt brun med blanka svarta inslag. (Receptet till glasyren hittar du i inlägget 9 maj). Nästan tillbaka på ruta 1. Glad för allt som blev bra. Och lite konfunderad över tekannan. Det var ju där det började med tekannor som inte blev bra. 

Kanske för tunt.   

Jag har kapitulerat

Först för min fru Marika Delins enträgna längtan efter en hund.  Och sedan för lilla Rosen. Igår hämtade vi henne i Vallda, i närheten av Kungsbacka. Rosen är en dansksvensk gårdshund. Hon är väldigt liten, bara nio veckor, och väldigt söt. Bedårande. 

    Jag har aldrig haft eller kommit i närheten av en hund innan jag träffade Marika för snart 24 år sedan. I vår stora släkt med massor av fastrar och farbröder och drösvis med kusiner så var det ingen som hade hund. Och jag har aldrig känt någon längtan efter att skaffa en. Men Marika hade med sig Boris – en euroasier – lite som skriet från vildmarken. En kraftfullhanne, stor  med mycket hår och en sådan där svans som liksom rullar ihop sig. Boris och jag blev kompisar så småningom. Och jag tillbringade många regniga mörka kvällar med att gå runt Kummelnäs, utan att träffa någon annan än en och annan hundägare. Så dog Boris. Sörjd och saknad. Även av mig. 

    Sen kom Beau, eller gemenligen kallad Bobbo, hit från Kalifornien, när Marikas son Froste med familj flyttade hit för några år sedan. Bobbo är en pitbullkorsning från ett hundstall med oklar bakgrund. Man kan väl säga att entusiasmen  var måttlig när vi fick höra om Bobbo. Men när vi lärde känna honom så vann han våra hjärtan. Snällare och stabilare hund hade jag aldrig träffat. 

   Länge räckte det med Bobbo, en hund som vi då och då fick ta hand om. Men till slut växte sig Marikas längtan för stark. Och vi har haft våra diskussioner. Jag tycker att man blir låst. Det är som att bli småbarnspappa vid 73 års ålder. 

   Men nu är hon här. Och när man väl träffar henne så är det klart att man smälter. Efter ett dygn av återhållen reservation så har hon intagit sitt nya hem full av upptäckarlusta. Man får plocka undan sina skor och allt som är rädd om två dm ovanför golvet. Hon far fram som ett jehu. Och så plötsligt lägger hon sig ner och sover. 

   Välkommen Rosen! 

När Birgitta Svahn ringde i vintras

och bjöd in mig till Herrljunga keramikfestival  så sa jag först nej. Men så frågade hon igen och till slut så tackade jag ja, med viss tveksamhet och vånda. Sen var programmet annonserat och till och med upptryckt som folder, så jag fick stå vid mitt ord. 

   Det visade sig vara ett imponerande arrangemang med Eva Hild, Jan-Åke Andersson och Börje Eriksson som övriga föreläsare. Eva Hild, en av den svenska keramikens stora internationella stjärnor (förmodligen den största), representerad över hela världen på museer,  samlingar och i offentliga  sammanhang med sina fantastiska skulpturer berättade om sitt arbete. Jan-Åke Andersson, den vedeldade keramikens svenska nestor talade om hur han använder elden som pensel för att måla sina verk. Börje Eriksson pratade om sitt arbete för att skapa ett keramiskt centrum i Väla utanför Lidköping med den berömda Kinaugnen som utgångspunkt. Jag var ombedd att prata om livet som krukmakare. Dessutom var det demonstrationer. Eva Hild visade hur hon bygger sina skulpturala former. Jan Åke demonstrerade kavling. Och själv pratade jag om drejning. 

   Det fanns också ett 30-tal keramiker som sålde sina saker, materialleverantörer och prova på-drejning. Jag trodde att det skulle komma sådär 50 personer, men den automatiska räknare vid entrén hade räknat in över 1000 besökare när dagen var slut. Här kan man tala om keramik som en folkrörelse. 

   Vi behöver ställen att träffas för att sprida kunskap och erfarenheter, och knyta kontakter. Jag ser fram emot en fortsättning. 

Idag har eleverna på Hantverksakademins tvååriga utbildning vernissage på sin slututställning

Det är stor bredd på de yrken som representeras, från silversmed till styckmästare. Min lärling  Sigrid Nyberg avslutar sin lärlingsperiod och deltar med några  teserviser, välgjorda med personlig stil. 

   Sigrid kom för några år sedan till butiken tillsammans med sin kompis och arkitektkollega Sofia. Det slutade med att hon blev först assistent och sedan lärling. Precis som min förra lärling Annali Shulin Andersson så är hon arkitekt, och van vid att bedöma form och uttryck.  Nu är lärlingstiden slut och Sigrid är definitivt mogen att starta en egen produktion med en egen stil. Jag önskar henne allt gott. 

   Du kan se hennes keramik på  instagram sigrid_keramik. 

I dagarna är det 10 år sedan jag skrev en text med rubriken ”Är koppen dyr?”

som  jag publicerade på min hemsida och på facebook. Här kan du läsa den:

  Jag drömmer om att någon gång tjäna så mycket som en undersköterska Och ändå får jag ibland frågan om varför min keramik kostar så mycket. Det här är ett försök att reda ut begreppen:

- Vad kostar koppen?

Mannen som frågade var en del av ett sällskap på fyra personer som kommit in i verkstan. Jag kände igen det ena paret. De var nyinflyttade i området. ” Unga , lyckade med stil och nåt på gång” som Stefan Sundström skulle ha sagt. Hon var AD och han jobbade med pengar. Controller tror jag att det heter. De hade lämnat Söder till förmån för den halvlantliga förorten när barnen kom, och nu visade de sina kompisar runt i sin nya hembygd.

300. Om du köper den på Norrgavel eller Konsthantverkarna, men jag är lite billigare så den kostar 240 här. 

Ähum. 

Jag tolkade det som att han tyckte att det var lite mycket. 

Jag har kaffekoppar för 200. 

Du har inga sekunda?

Jo, de ligger i lådan där. 120 styck. 

Vad säger du ? sa han vänd till frun. Vi kan köpa fyra till Gittan i födelsedagspresent. Man ser ju ingen skillnad. Frun granskade kopparna. Men det står ju att de är sekunda i botten. 

Just det, tänkte jag. Jag vill inte att du ger bort koppar som du låtsas är prima och som inte är det. 

Det blev två prima gröna koppar till slut efter en viss vånda. Och de verkade glada när de gick. 

Jag kan känna igen mig i paret som vred och vände på koppen , och som gärna ville ha men tyckte det var dyrt. Och så fanns det något som var nästan lika bra , men mycket billigare. Svårt att välja. 

Är 300 kr dyrt för en kopp? Det är mycket pengar men är det dyrt? När kunden har betalt 300 kr i en butik, så tar butiken 150 kr. (Jag säger inget om det. Det kostar att driva en butik.) Sen skall staten ha 20 % i moms. Då är det 120 kr kvar. Hälften av min omsättning går åt till att täcka kostnader- lera, bränningar, hyra, frakter, telefon, annonser, försäkringar och tack och lov lite representation. Man kan ta en öl med en kollega och diskutera business. Kvar är 60 kr. Sen skall jag betala sociala avgifter ungefär 15 kr. 45 kvar. Och så är det 30 % skatt 14 kr till försvinner. Då får jag 31 kr inklusive semesterersättning. Dvs ungefär 10 % av det som koppen kostade kunden. 

Så här ser det alltså ut:
Butikens del inkl moms-
……………………………………………………………………………………………………………………………………
Momsen- …………………………
Mina omkostnader- ……………………………………………………
Sociala avgifter ……………
Sen vanlig skatt …………
Min del - …………………………

Jag är 63 år. Jag måste säga att det går ganska bra för mig som keramiker. Jag säljer på Svenskt Tenn, Norrgavel, Konsthantverkarna, Jag gör grejor till fina restauranger som Frantzén, Volt, Ambiance (alla med stjärnor i Guide Michelin) till Lilla Ego, Pubologi, Bistro Rolf de Maré. Jag skickade nyligen 300 grejor till en fin restaurang i Bangkok och jag har fått en storbeställning till en Michelinkrog i Athen. Just nu håller jag på att göra 500 grejor till Kitano Sumai Sukkeisha en affärskedja i Japan. Det är jättekul. Jag älskar mitt jobb. Och jag jobbar nästan jämt. Jag har en lön på 15 000 kr i månaden – före skatt. (Och en pension på 10 400, om jag går i pension vid 67.) Det går inte att leva på tänker du. Nej det gör det nog inte men jag hyr en lokal av mig själv, dvs bolaget som jag och min fru har hyr en lokal i källaren till huset som vi och banken äger. Så då får jag 5475 kr i hyra varje månad. Så jag får in ca 20 000 kr i månaden före skatt. Det går bra. Jag jobbar mest så det går inte så mycket pengar till nöjen. Men jag har i hela mitt liv som keramiker velat tjäna som en undersköterska. Idag är det ca 24 000 kr. Det kanske låter patetiskt. Men det är ett av mina mål. 

Om jag skulle tjäna 24000 så skulle jag behöva höja priserna med 60 % och ändå sälja lika mycket. En kopp skulle kosta 480 kr. En pastaskål skulle stiga från 320 till 510 kr. En tallrik från 360 till 580. En kanna från 700 till 1120 kr. Ja. jag tror du kan räkna själv. Priset gånger 1,6. 

Jag kan försöka höja min lön på två sätt. Jag kan inte jobba mer, men jag kan försöka sälja mer direkt i verkstan. Då får jag det som butiken skulle ha fått. Och jag kan höja priserna. Min plan är att höja med ca 10 % i taget. Först nu 1 juli och sen 10 % till vid årsskiftet. Så får vi se om kunderna hänger med, eller om han med frun som var i verkstan bara kommer in och tittar. 

Texten väckte stor uppmärksamhet bland breda grupper av konsthantverkare och folk som arbetar med kultur. Det var många som kände igen sig. Nu har jag nått mitt mål och tjänar som en undersköterska, som i år är ca 30 000 kr i månaden. Jag vet att det betraktas som fult att tala om vad man tjänar, men om den ekonomiska situationen  för konsthantverkare skall kunna förbättras så måste vi prata om hur den ser ut. Folk måste få en förståelse för varför vi har de priser vi har. Och konsthantverkarna själva måste lära sig förstå hur ekonomin fungerar. Det som gjort att min ekonomiska situation är bättre beror på att jag säljer mycket mer direkt genom den butik som jag öppnat i anslutning till verkstan. När man säljer direkt så får man behålla nästan 3 gånger så mycket som när man säljer genom en återförsäljare. Alla siffror är givetvis ungefärliga. Det beror på vilka omkostnader man har. Men så har det fungerat för mig. 

När jag kom hem från ett möte på Konsthantverkarna

med efterföljande sittning på Akkurat så öppnade jag reduktionsugnen som jag brände i måndags. Till större delen innehöll den min lärling Sigrid Nybergs saker till Hantverksakademins slututställning nästa helg. Men den innehöll också mina temmokuprover. Resultatet var lite grand av ett jaså!

Båda glasyrerna Fredholms A 299 och A 219 som jag skriver om 9/5 var bäst med 8 % röd järnoxid. Då fanns det en viss svärta, liksom fläckvis, men inte heltäckande och sammanhängande. Men med mer järnoxid så blev det mer rött eller rödbrunt. Så nu är jag tillbaks på det recept som jag utgick från och som krånglade. Det här ser bättre ut men inte riktigt bra. Fortsättning följer.

Jag har problem

Under flera år så har jag använt en temmokuglasyr som har blivit så där blank och mörkt brun mot svart, och ljusare i kanterna, som man vill att en bra temmoku skall vara. Så plötsligt så började den krångla. Den blev matt och fult grön/brun. Först trodde jag att det var något galet med bränningen, och brände igen. Och som om det inte var nog ännu en gång. Jag tänkte om man lägger den tjockare så blir den nog bra. Men då rann den och skålarna fastnade i ugnsplattan. 

   En temmoku är en glasyr som oftast innehåller fältspat, kvarts, krita och kaolin. Om man tillsätter kring 8 % röd järnoxid och bränner den reducerande – med gas eller ved- så blir det en temmoku. Om man bränner den i en elugn så blir den mörkt brun. Den där blanka svärtan och brytningen när den ligger tunnare på kanterna är väldigt vacker. 

    Det finns mängder med recept på temmoku.  Först använde jag ett recept som jag fick från David Frith i Wales- Fältspat 40, kvarts 30, Krita 20 och kaolin 10. Det är den glasyr som kallas kon 8, en väldigt vanlig glasyr som kan användas som bas i stengodsglasyrer. Sen beror färgen på vilken metalloxid  och hur mycket  av den oxiden som du tillsätter. Och hur du bränner den. Om man bränner reducerande och tillsätter 0.25 % järnoxid så blir den nästan ljust blå. Ökar man mängden järn till 0.5 % så blir den grå. Med 1-3 % celadongrön. Och har du i 8-10 % så får du en temmoku. Men så prövade jag Anders Fredholms glasyr A 299 och tyckte att den hade en vackrare ”ton”. Den var inte riktigt lika blank, men blank. Den består av kalifältspat 58 ( Jag använder finsk Fältspat FFF), kaolin 11, kvarts 15,krita 16, och 8% röd järnoxid. 

    Jag frågade den alltid lika tålmodige och vänlige Anders Fredholm om vad han trodde problemen berodde på, och skickade bilder. Han hade inte sett den så här tidigare. Men vi enades om att möjligtvis så var en ny laddning järnoxid boven. Den kanske var svagare än den gamla. Jag skulle alltså göra prover och blanda in mer järnoxid. Börja på 8%, och sedan öka till 10, 12 och 14%. 

   Sedan tipsade han mig om en annan temmoku.  Han har 13 st  i sin receptsamling A-serien, som du kan beställa från honom.  Han föreslog A 219. Fältspat 71, Ball Clay 8.5, Kvarts 8.5, krita 12.5 och 8% röd järnoxid.  Jag blandade tre prover med 8, 10 och 12%. 

    På måndag bränner jag och på onsdag så kan jag öppna. Då får vi se. 

    Du kan beställa recepten med A-serien som innehåller 354 recept från  anders@fredholm.nu. På hemsidan www.fredholm.nu  så finns det bilder på alla glasyrer både i oxiderande och reducerande bränning. En veritabel guldgruva.

Jag har köpt en ny drejskiva

Nu har jag 10 stycken, 8 elektriska och 2 sparkskivor. 

I verkstaden hemma så har jag de elektriska skivorna – 3 Brent och 5 Shimpo. Jag använder alltid samma drejskiva,  en Brent CXC som jag köpte av Bror Börsum i Mariefred 1995. Efter 30 års hårt nötande så finns det en fördjupning i drejtallriken, den stålskiva som man drejar på, som är någon dryg millimeter djup  ca 8-10 cm från mitten. De övriga drejskivorna har jag till praktikanter och till kurser. Den nya sparkskivan skall till verkstan på lantstället Lundnäs i Hälsingland, för att ersätta den danska sparkskiva med blå ställning som står där nu. Den köpte jag av en man utanför Sala. Hans fru hade använt den men nu hade hon gått bort. Tyvärr kollade jag den inte tillräckligt innan vi stuvade in den i bilen och körde norrut. Lagren är slitna och sparkhjulet är skevt. Svårjobbat.

    En bra sparkskiva skall snurra länge. Man sätter fart med högerfoten och sparkar upp en bra fart, och sen drejar man utan motorljud. Lite som att segla istället för att åka motorbåt. Det finns ett lugn i sparkandet och den relativa tystnaden. När jag inredde min första egna verkstad, 4 kvm i vardagsrummet, i det radhus i Hagsätra där jag bodde med fru och två barn under 80-talet, så var villkoret från barnens mamma att det skulle vara tyst, inget brummande motorljud som vibrerade genom huset när hon ville sova. Sparkskivan fick godkänt.

   Många år senare hade jag verkstad i G-studion i Gustavsberg, högst upp i det s k Konstnärshuset. Jag hade övertagit den efter Signe Person Melin och Kenneth Williamsson, (namedropping). Plötsligt en dag, medan jag pysslade och städade i verkstan,  stod det en kille i dörren  och sa:

”Hej!”

 Och artig som man är så sa jag:

”Hej!”

Han presenterade sig och sa att han skulle hyra lokalen under mig. Han var målare och målade tavlor som bestod av lodräta streck i olika färger. Han ville förhöra sig om det var tyst och lugnt i huset. Och jag som aldrig blivit störd sa:

” Javisst, hur lugnt som helst. Om jag spelar musik för högt så får du väl säga till.” 

   Så han flyttade in och började måla sina streck. Efter ett tag så knackade han på dörren och jag öppnade.  Han undrade vad det var som brummade. Det var ett oerhört irriterande ljud som gjorde att han hade svårt att koncentrera sig.

   Jag sa:

” Jag inte hade hört något.”

    Och han sa:

” Nu är det tyst.” 

   Så han gick ner igen och fortsatte med sina streck. Och jag satte mig vid min drejskiva och fortsatte med mina koppar. 

    Det tog inte lång stund innan han var uppe igen. 

”Nu brummade det igen!”

   Då fattade jag. 

”Det kanske var drejskivan?”

 Han stod inte ut med brummandet från drejskivan. När han var där första gången så hade jag inte drejat, och allt var tyst. Vi försökte med gummiplattor under drejskivan. Men det räckte inte. Efter en vecka så var han borta. Jag var där först, så jag fick vara kvar. 

   När du skall köpa en drejskiva så tänk på var du skall ställa den. Och på vilken drejskiva  du köper. Brent är jättebra, men de låter. Shimpo Whisper är tystare. Men en sparkskiva är tystast. Och drar ingen el. 

Det var en försvarlig hög med ved

6 m långa bakar i olika tjocklekar. En del riktigt tunga. Jag fick hjälp av min snälla svåger Tarras att kapa dem på hälften och av lika snälla svägerskan Jenny att stapla upp dem. Sen var det dags att ta fram vår stora vedklyv  och med hjälp av deras son Saxe att kapa, klyva upp och få in veden i förrådet. Vi höll på hela förmiddagen. Men det blir mycket arbete med ved i sommar. Ser fram mot höstens bränning.

En vedbrännare måste ha ved

mycket ved. Jag har en motorsåg och det finns gott om träd på Lundnäs. Men jag är ingen skogshuggare. Så jag har köpt björkved. Men erfarna vedbrännare rekommenderar gran. Det lär ge en intensivare låga och mest avtryck av elden på keramiken.  Dessutom så rekommenderar man bakar, dvs den yttersta delen  som blir kvar när man sågar plankor av ett träd. Till slut hittar jag en såg norr om Järvsö som säljer bakar, visserligen av tall, men det får duga.  Så jag har beställt  20 kbm och den levereras idag. 

Mars och april är årsmötenas och stämmornas tid

Dags att summera förra året. Gå igenom räkenskaperna, blicka framåt, avtacka gamla styrelser och välja nya. Jag är medlem i föreningen Hertha Hillfons vänner.  Och idag hölls årsmöte. Föreningen bildades strax efter Hertha Hillfons död 2013 med syftet att omvandla Hertha och Gösta Hillfons hem på Sexstyversgränd 3 i Mälarhöjden till ett museum. Hertha var 1900-talets stora keramiska skulptör, och tillsammans med sin man Gösta byggde hon upp ett av Sveriges vackraste hem  präglat av hennes skulpturer och Göstas arkitektur.  

    Försöket att omvandla hemmet till ett museum misslyckades. ( Det är nu omvandlat till bostadsrätter, skulpturerna är borta, arkitekturen förstörd och trädgården demolerad.) Istället gjordes ett försök att skapa ett slags museum i gamla badhuset på Skeppsholmen. Och under nästan två år, 2017 och 2018 genomfördes flera utställningar. Men tyvärr tog pengarna slut och Hertha Hillfon c/o Skeppsholmen tvingades slå igen. Kvar fanns en föreningen med en samling på över 100 verk som man lyckats köpa in genom frikostiga donationer.  Sedan dess har föreningen försökt  att få till en lokal och verksamhet för att lyfta fram Herthas konst. Men hittills har man inte lyckats. Och det som från början var föreningens stora tillgång, den stora samlingen med några av Hertha Hillfons allra mest betydande verk, har nu blivit föreningens stora problem. Verken förvaras på MTABs lager och det kostar stora summor. Och om några år är föreningens pengar slut. Antalet medlemmar sjunker för varje år, och föreningen bedriver inte mycket till utåtriktad offentlig verksamhet eftersom problemen med vad man skall göra med samlingen slukar all kraft och tid. 

   Jag tror att det är dags att se sanningen i vitögat och inse att det kommer inte bli något museum till Herthas ära. Och att det sämsta av alla alternativ är att Herthas verk är inlåsta på ett lager. Det bästa vore att sätta ihop en utställning som fick turnera runt, inte bara i Sverige,  för att visa upp det makalösa som Hertha lyckades skapa ur lera. Ett annat alternativ skulle kunna vara att låna eller hyra ut de viktigaste skulpturerna till företag och offentliga institutioner så att allmänheten fick en chans att se dem.  Om inget av detta kan förverkligas så måste samlingen säljas. För pengarna som man får in kan föreningen driva en verksamhet som lyfter Hertha Hillfons stora roll som konstnär.  Till exempel skulle man kunna digitalisera den förteckning över Herthas offentliga verk som Björn och Christina Jädersten har skapat.

    Sverige och Stockholm gick miste om en kulturell skatt när Lena Adelsson Liljeroth (m) sa nej till ett museum på Sexstyversgränd. Roger Mogert (s) lovade inför valet 2014 att hemmet skulle bevaras och bli ett museum, men tog tillbaka löftet dagarna efter valet. Och vi som har försökt se olika vägar till att förverkliga visionen måste nog inse att vi har misslyckats. Nu gäller det att se till att Hertha Hillfons skulpturer kan visas på annat sätt.