Häromdagen träffade jag mina gamla kompisar från Högdalen

Vi är 8 gubbar som känt varandra sedan barnsben, och som då och då ses på Black and Brown  i ena änden av Hornsgatspuckeln. Vi tar några öl, kollar läget och löser världsproblemen. Sen brukar vi äta något. Ölen är toppklass, men maten får inte mer än ett med tvekan godkänt.  Men det som slog mig när maten kom in är att till och med att ett trevligt men enkelt litet ställe som Black and Brown serverar sin mat på tallrikar som visserligen är fabriksgjorda men väldigt inspirerade av handgjord keramik. Det är vi krukmakare och småproducenter  som är idealet för hur tallrikar och serveringsporslin ser ut. Här var det tallrikar utan bräm och pastaskålar i en ganska brutal svart glasyr. Ofta så är sakerna gjorda av lera som innehåller järnprickar. Glaseringen kan vara, inte slarvig, men skiftande. 

Precis som förra året så började det här året med snö

Precis som då så började det snöa sent på nyårsaftons kväll.  I år åkte vi till Hälsingland några dagar innan nyårsafton för att fira ett stilla nyår. Stormen Johannes hade precis dragit genom Gävleborgs län och vräkt omkull träd. Inga problem med ved under de närmaste åren.  Vi hann precis städa upp så kom Anna och svepte in landskapet i ett tjockt snötäcke.   Egentligen skulle jag ha åkt hem med tåget igår kväll, för att närvara på min gamle svåger Svantes begravning. Men alla tåg är inställda. Och det smärtar mig att jag inte kan närvara. Jag får tända ett ljus här för honom.

Jag älskar de här dagarna mellan jul och nyår

Man går upp så småningom, äter frukost, funderar på vad vi skall ha till lunch. Kanske lite av den där vildsvinsskinkan som var så god, eller den gravade öringen. Kanske går vi en promenad, eller så lägger jag mig och ”läser” en stund. Funderar på vad vi skall äta till middag och vad vi skall se på kvällen. ”Sentimental value” på SF-anytime, eller ”Jag for ner till bror” på SVT. Det är stilla. Skönt med lugna dagar. 

Nobeldagen. Två veckor kvar till julafton.

Mörkaste december och 10 grader plus ute. Det skrämmer mig. Häromdagen hörde jag att vi redan är uppe i 1,5 graders temperaturstegring  jämfört med förindustriell tid. Korallreven dör och vi närmar oss de andra brytpunkterna. Jag förstår inte att det görs så lite för att motverka klimatförändringarna.  Den svenska regeringen verkar regeras av SD, som inte ser det som något stort problem. Och ändå kommer klimatförändringarna göra delar av världen obeboeliga med enorma flyktingströmmar som följd. 2015 kommer att vara som en mild västanfläkt i jämförelse med den storm som väntar. 

Om en månad och två dagar är det julafton. Igen.

Det skall bli trevligt att få stanna upp, träffa barn, barnbarn, nära och kära. Men skönast är dagarna efter jul och innan nyårsafton. Så lugnt och stilla. Man tar en promenad och funderar på lunchen. Ligger lite i soffan och funderar på middagen. 

   Men den närmaste tiden är det full fart. Beställningar som skall vara klara till jul. Och Konsthantverkarna skall ha sitt – speciellt nu när Elsa Billgren pekade ut mig som en av sina favoriter på  Konsthantverkarna i ett instagraminlägg idag. Och så har vi julöppet. 

Det är höst. November.

Den mildaste november som jag kan minnas. Vi städar i trädgården som varje höst. Plockar in. Tömmer krukor på jord. Och fågelbadet på vatten. Alla stolar skall in i växthuset. Tomatkrukor och andra krukor skall tömmas. Snörena som tomaterna har klättrat på skall tömmas. Det saltbrända fågelbadet från Höganäs måste tömmas och ställas under tak. Löven skall krattas och vi fyller på komposterna för att få ny jord. Vi skördar det sista. Torkar kryddor och sätter vitlök för nästa år.

Fantastisk höstdag. Träden brinner. Solen skiner.

Själv är jag tvärförkyld. Någon gång varje eller vartannat år så får jag en sådan där riktig bonnförkylning, om ordet tillåts. Jag nyser i explosioner som duschar allt i min närhet. Ögonen svider. Jag hostar. Det brukar pågå i tre dagar. Detta är dag två. Det är jobbigt att vara förkyld, men framförallt grämer jag mig över  en förlorad arbetsdag. Det är mycket nu. Ren produktionsdrejning. Förutom de privata beställningar är det tre restauranger som skall ha många grejor. Tack och lov för duktiga praktikanter. 

Min väg till keramiken var inte så där spikrak

Jag drejade i tonåren på Högdalens ungdomsgård tillsammans med några kompisar. Vi hade Jonas Lundqvist som lärare. Vi var i 15—årsåldern och han var lite över 20. Vi var djupt imponerade av honom. Han gick på Nyckelviksskolan och hade en egen lägenhet i stan. Och var så där avspänt cool. Och han hade alltid ont om pengar. Så han startade en studiecirkel  genom ungdomsgården som hette ”Estetisk fostran”. Det gick ut på att han tog oss till olika utställningar och sen drack vi te hemma hos honom. 

Det är inte klokt vad en liten gubbe kan gno

Jag jobbar mer än någonsin. Beställningspärmen är  knökfull. Så jag har börjat tacka nej till beställningar eftersom jag  inte vet  när kan jag kan leverera. Just nu har jag tre restaurangbeställningar, varav två är mycket stora och sedan ett antal mindre beställningar på  olika saker som en tekanna ,  pastaskålar,  koppar. Det är roligt att mina saker är efterfrågade. Jag är svag för smicker och har svårt att säga nej.  Jag har ju kämpat så länge för att nå den här situationen. Men nu känner jag att jag blivit över hövan bönhörd. Och  jag funderar över min situation. Hur skall jag gå vidare?

Vi tänder ugnen kl 6

Dvs Emil Österholm och Stina Neander tänder ugnen. Själv har jag sovmorgon till 7.30 och byter av tillsammans med  Mira Lowejko efter frukosten. Vi  glaserade och satte ugnen igår. Jag har tappat räkningen på hur många bränningar som jag gjort i min vedugn,  en s k Fast fire downdraft Olsen kiln. Men det här är nog bränning 8, 9 eller 10.  Det är en ugn med två eldstäder med ugnskammaren ovanpå. Den är på drygt en kubikmeter och skall gå att bränna hyfsat fort, därav namnet. 

Förra fredagen – 5/9- brände jag i min reduktionsugn

Och vi hann åka på en minisemester till Gotland innan jag hann öppna den. Vi kom hem igår kväll. Och nu var det dags. Samma spänning varje gång. Fortfarande problem med temmokun. För brunt och för matt. Jag förstår inte. Jag provade ett recept som jag fått av Thomas Alexandersson. Blankt men brunrött. Inte vad jag kallar temmoku. Men bredvid stod några koppar och en skål  glaserade  med oxblod, vackert knallröda. Jag har hämtat receptet från Frank Larsens bok Ur en krukmakares liv. Den avslutas med ett antal riktigt bra glasyrrecept. Bland annat 8 stycken  som han kallar kopparröda glasyrer. 

Lera är ett fantastiskt material på flera sätt

 Inte minst för att det går att återvinna. Jag jobbar med flera typer av lera. 1109 från Potclays -  som är en lättdrejad stengodslera med lavafläckar. Earthstone original från Valentine clays -  en ljus stengodslera CS 770 som är en rödbrännande stengodslera.  Fylelera en svensk mörkbrännande stengodslera som tyvärr inte går att köpa längre, men jag har några tunnor återvunnen lera. Och porslin, främst Audrey Blackman porcellain.

Jag har haft drejkurser i 30 år

Och nu är det dags för en ny omgång. Idag skickade jag ut höstens program om tre kurser. De blev fulltecknade på sex timmar, vilket är ovanligt långsamt. I våras tog det en timme. 

    Allt började i september 1995. Jag var nyskild, hade precis köpt en lägenhet på Kummelnäs gård, där jag skulle bo med mina två barn. Jag jobbade deltid som lärare på Huddingegymnasiet, och det hade börjat lossna för mig som krukmakare. Men nu när jag skulle ensam stå för alla kostnader så visade det sig att pengarna inte räckte. Jag hade inte pengar till att betala hyran. Inte ens om jag gick upp till full tid som gymnasielärare skulle jag kunna täcka mina kostnader. Då bestämde jag mig för att starta kurser.

Nu är det igång igen

Beställningarna rasslar in. Jag tror jag måste sätta stopp nu för hösten. Jag har tre restaurangbeställningar, varav en är minst 6 veckors arbete. Sen skall jag leverera till Konsthantverkarna och min egen butik.  Jag ordnar en vedbränning i mitten av september och det skall fram saker till julförsäljningen. Jag skall ha två eller tre kurser. Och det kan vara bra att ha lite luft i schemat.  

    Under sommaren har jag tänkt på det där med beställningar. När jag jobbar på beställning så är det kunden som bestämmer vad jag skall göra utifrån vad jag har gjort tidigare. Man kan vända på det och göra saker och sedan säga att jag har det här. En gång i kvartalet skulle man kunna presentera det som är nytt i butiken. Det är lite osäkrare – beställningar är sålda innan man gör dem -  och det kräver utgifter för bilder. Men det skulle ge en större frihet. Då blir det jag som bestämmer vad jag skall göra. Det blir mer utrymme för lek och utveckling. Men jag vet hur jag funkar. Jag har svårt att säga nej. Speciellt efter lite smicker. 

   Igår städade jag i verkstan och började dreja några tekoppar. Idag blev det kaffekoppar, soppskålar och dessertskålar. Ca 40 saker. Sen hade jag två besök i  butiken av par som ville beställa. De var beredda att vänta. 

   Min assistent Klara hjälpte mig med glasyrprover till den stora restaurangbeställningen. De var här i våras och vi gick igenom vad de skulle ha. Vi bestämde vilka glasyrer, men nu så skall de bestämma vilka glasyrer som skall gå på vilken modell, och jag vill friska upp minnet på dem. 

    Första glasyrugnen efter semestern gick igång. Jag tror att det blir en spännande  höst.