Den var lastad med 2 europapallar ca 1 meter höga med över 300 saker som jag gjort till ett exklusivt boende i Puglia i södra Italien. Ni vet där nere på klacken. Det kommer att öppnas nästa år, försenat av italiensk byråkrati, och drivas av ett par från Bromma. Vad jag förstår så kommer det att finnas en kock som lagar mat men man har också sitt eget kök när man bor där.
Skulptören Torsten Renqvist bodde och verkade här fram till sin död 2007. Runt hans verkstad har skapats en förening av duktiga skulptörer som ställer ut sina saker i trädgården och som ordnar utställningar av nationell toppklass. Utställningen som pågår nu har finnisage på söndag 31 maj. I anslutning till verkstan finns också ett fik. Ett perfekt utflyktsmål.
Sitter på tåget i en andraklasskupé på väg från Göteborg till Stockholm och reser genom nästan smärtsamt vackert landskap. I morse deltog jag på ett seminarium anordnat av KRO om samverkan med andra företag. Seminariet som var en del av Craft Days hölls på Röhsska museet och dess syfte var att belysa vad man bör tänka på och vad olika typer av samarbete kan ge.
En angenäm effekt av att jobba med restauranger är att man ibland måste jobba över och undersöka hur ens saker gör sig. Så jag och min fru Marika har ätit oss igenom ett antal menyer på Frantzén, Lilla Ego, Volt, Ett hem, Ekstedt …. Fantastisk mat och trevliga kvällar. Man blir otroligt imponerad av vad man kan göra med vanliga råvaror. Och det serveras en del gott vin ……
Men.
Vi är 8 gubbar som känt varandra sedan barnsben, och som då och då ses på Black and Brown i ena änden av Hornsgatspuckeln. Vi tar några öl, kollar läget och löser världsproblemen. Sen brukar vi äta något. Ölen är toppklass, men maten får inte mer än ett med tvekan godkänt. Men det som slog mig när maten kom in är att till och med att ett trevligt men enkelt litet ställe som Black and Brown serverar sin mat på tallrikar som visserligen är fabriksgjorda men väldigt inspirerade av handgjord keramik. Det är vi krukmakare och småproducenter som är idealet för hur tallrikar och serveringsporslin ser ut. Här var det tallrikar utan bräm och pastaskålar i en ganska brutal svart glasyr. Ofta så är sakerna gjorda av lera som innehåller järnprickar. Glaseringen kan vara, inte slarvig, men skiftande.
Precis som då så började det snöa sent på nyårsaftons kväll. I år åkte vi till Hälsingland några dagar innan nyårsafton för att fira ett stilla nyår. Stormen Johannes hade precis dragit genom Gävleborgs län och vräkt omkull träd. Inga problem med ved under de närmaste åren. Vi hann precis städa upp så kom Anna och svepte in landskapet i ett tjockt snötäcke. Egentligen skulle jag ha åkt hem med tåget igår kväll, för att närvara på min gamle svåger Svantes begravning. Men alla tåg är inställda. Och det smärtar mig att jag inte kan närvara. Jag får tända ett ljus här för honom.
Man går upp så småningom, äter frukost, funderar på vad vi skall ha till lunch. Kanske lite av den där vildsvinsskinkan som var så god, eller den gravade öringen. Kanske går vi en promenad, eller så lägger jag mig och ”läser” en stund. Funderar på vad vi skall äta till middag och vad vi skall se på kvällen. ”Sentimental value” på SF-anytime, eller ”Jag for ner till bror” på SVT. Det är stilla. Skönt med lugna dagar.
Mörkaste december och 10 grader plus ute. Det skrämmer mig. Häromdagen hörde jag att vi redan är uppe i 1,5 graders temperaturstegring jämfört med förindustriell tid. Korallreven dör och vi närmar oss de andra brytpunkterna. Jag förstår inte att det görs så lite för att motverka klimatförändringarna. Den svenska regeringen verkar regeras av SD, som inte ser det som något stort problem. Och ändå kommer klimatförändringarna göra delar av världen obeboeliga med enorma flyktingströmmar som följd. 2015 kommer att vara som en mild västanfläkt i jämförelse med den storm som väntar.
Det skall bli trevligt att få stanna upp, träffa barn, barnbarn, nära och kära. Men skönast är dagarna efter jul och innan nyårsafton. Så lugnt och stilla. Man tar en promenad och funderar på lunchen. Ligger lite i soffan och funderar på middagen.
Men den närmaste tiden är det full fart. Beställningar som skall vara klara till jul. Och Konsthantverkarna skall ha sitt – speciellt nu när Elsa Billgren pekade ut mig som en av sina favoriter på Konsthantverkarna i ett instagraminlägg idag. Och så har vi julöppet.
Den mildaste november som jag kan minnas. Vi städar i trädgården som varje höst. Plockar in. Tömmer krukor på jord. Och fågelbadet på vatten. Alla stolar skall in i växthuset. Tomatkrukor och andra krukor skall tömmas. Snörena som tomaterna har klättrat på skall tömmas. Det saltbrända fågelbadet från Höganäs måste tömmas och ställas under tak. Löven skall krattas och vi fyller på komposterna för att få ny jord. Vi skördar det sista. Torkar kryddor och sätter vitlök för nästa år.
Ligger och tänker på fotringar. Alltså de som är nederst på skålarna. När du har drejat en skål och den torkat lite, så pass att du kan hantera skålen utan att den tappar formen, då är det dags att beskicka. Det betyder att du svarvar bort överflödig lera och kanske gör en fotring som skålen står på.
Själv är jag tvärförkyld. Någon gång varje eller vartannat år så får jag en sådan där riktig bonnförkylning, om ordet tillåts. Jag nyser i explosioner som duschar allt i min närhet. Ögonen svider. Jag hostar. Det brukar pågå i tre dagar. Detta är dag två. Det är jobbigt att vara förkyld, men framförallt grämer jag mig över en förlorad arbetsdag. Det är mycket nu. Ren produktionsdrejning. Förutom de privata beställningar är det tre restauranger som skall ha många grejor. Tack och lov för duktiga praktikanter.
Jag drejade i tonåren på Högdalens ungdomsgård tillsammans med några kompisar. Vi hade Jonas Lundqvist som lärare. Vi var i 15—årsåldern och han var lite över 20. Vi var djupt imponerade av honom. Han gick på Nyckelviksskolan och hade en egen lägenhet i stan. Och var så där avspänt cool. Och han hade alltid ont om pengar. Så han startade en studiecirkel genom ungdomsgården som hette ”Estetisk fostran”. Det gick ut på att han tog oss till olika utställningar och sen drack vi te hemma hos honom.
Jag jobbar mer än någonsin. Beställningspärmen är knökfull. Så jag har börjat tacka nej till beställningar eftersom jag inte vet när kan jag kan leverera. Just nu har jag tre restaurangbeställningar, varav två är mycket stora och sedan ett antal mindre beställningar på olika saker som en tekanna , pastaskålar, koppar. Det är roligt att mina saker är efterfrågade. Jag är svag för smicker och har svårt att säga nej. Jag har ju kämpat så länge för att nå den här situationen. Men nu känner jag att jag blivit över hövan bönhörd. Och jag funderar över min situation. Hur skall jag gå vidare?