Nu är det igång igen

Beställningarna rasslar in. Jag tror jag måste sätta stopp nu för hösten. Jag har tre restaurangbeställningar, varav en är minst 6 veckors arbete. Sen skall jag leverera till Konsthantverkarna och min egen butik.  Jag ordnar en vedbränning i mitten av september och det skall fram saker till julförsäljningen. Jag skall ha två eller tre kurser. Och det kan vara bra att ha lite luft i schemat.  

    Under sommaren har jag tänkt på det där med beställningar. När jag jobbar på beställning så är det kunden som bestämmer vad jag skall göra utifrån vad jag har gjort tidigare. Man kan vända på det och göra saker och sedan säga att jag har det här. En gång i kvartalet skulle man kunna presentera det som är nytt i butiken. Det är lite osäkrare – beställningar är sålda innan man gör dem -  och det kräver utgifter för bilder. Men det skulle ge en större frihet. Då blir det jag som bestämmer vad jag skall göra. Det blir mer utrymme för lek och utveckling. Men jag vet hur jag funkar. Jag har svårt att säga nej. Speciellt efter lite smicker. 

   Igår städade jag i verkstan och började dreja några tekoppar. Idag blev det kaffekoppar, soppskålar och dessertskålar. Ca 40 saker. Sen hade jag två besök i  butiken av par som ville beställa. De var beredda att vänta. 

   Min assistent Klara hjälpte mig med glasyrprover till den stora restaurangbeställningen. De var här i våras och vi gick igenom vad de skulle ha. Vi bestämde vilka glasyrer, men nu så skall de bestämma vilka glasyrer som skall gå på vilken modell, och jag vill friska upp minnet på dem. 

    Första glasyrugnen efter semestern gick igång. Jag tror att det blir en spännande  höst.

Det är underbart med semester

Ligga vid älven, ta ett dopp, läsa en bok. Bara ta det lugnt. Och jag har haft tur med fruarnas lantställen. Min första fru hade ett underbart ställe på Rossö söder om Strömstad i norra Bohuslän. Där var jag mellan 1975 och 1993. Och min fru Marika delar ett fantastiskt ställe i Hälsingland, i närheten av Arbrå vid Ljusnan, där jag nu har varit varje sommar i drygt 20 år. 

    Men ibland kliar det lite. Och jag har inte bara byggt en vedugn utan också gjort i ordning en liten verkstad i ladan , med en sparkskiva. Ibland smyger jag ut dit och bara sitter och leker vid drejskivan. 

   Idag bestämde jag mig för att  göra skålar där jag skall bearbeta ytan. På en del skålar skar jag med en vass skärtråd så att den runda skålen blev åttkantig. Man skär nerifrån och uppåt, och drar tråden utåt vid toppen av snittet. Man kan variera det på olika sätt. Enstaka snitt, eller täcka hela ytan med snitt. Man kan skära och sedan fortsätta att dreja med en hand och forma inifrån. Det här kan med fördel göras direkt när man drejat skålen. 

  Jag gjorde också några tekannor som jag delade in i fyra horisontella nivåer. Sedan drog jag vertikala linjer. När skålen blivit  läderhård – i allmänhet nästa dag -  avlutar jag med att skära i alla ytor som uppstod så att tekannorna blir facetterade. Varje snitt kräver efterbearbetning så att snitten blir snygga och kanterna distinkta. När man skall bearbeta ytan på det här sättet så är det viktigt att man drejar lite tjockare så att man inte skär igenom. 

   När skålarna har torkat lite så kan man också  ta enkla stämplar och tryckta in i ytan. En fyrkantig träpinne och en trekantig kon som man mäter temperaturen med får tjänstgöra som stämplar. Jag hoppas att glasyren skall lägga sig snyggt i stämplarna. 

   Jag fastnade i verkstan. Så kan man också fira semester. 

Vi åkte till Skåne för både jobb och semester

Målet var Blå Hallen i Höganäs och kulturfestivalen Blå sommar. Jag var, tillsammans med 16 andra hantverkare, inbjuden att delta med Stockholms Hantverksförening. 

   Men först styrde vi vår elbil mot Österlen, eller i alla fall östra Skåne. Vi har haft elbil i nästan 10 år och infrastrukturen när det gäller laddning har utvecklats enormt. 40 minuters fikarast i Husqvarna sedan åkte vi vidare till Degeberga. Spännande dagar späckade med utflykter och besök: Drakängens trädgård, Café Boule i Maglehem – som drivs av mina kusinbarn Freja, Max och Märta Hillfon, smeden Peder Wolfbrandt, krukmakaren Monica Persdotter som tidigare var lärling hos mig, Thomas drejare, Elisabeth Olsons utställning på Fabriken i Bästekille och så lite bad förstås. 

   Monica Persdotter kom på kurs för drygt 10 år sedan, och kom att bli lärling några dagar i veckan under några år. Sedan några år driver hon egen verkstad i Rörum. Hon gör keramiken till Daniel Berlins 2-stjärniga krog Vyn i Skillinge, och den korta stund vi var i hennes butik så kom det ett antal besökare. Kort sagt – det går bra.

   Ett bra sätt att bli en duktig krukmakare är att gå som lärling. Jag har haft ett antal assistenter genom åren, personer som haft ett annat jobb, men velat lära sig mer om keramik. De har fått jobba halva tiden åt mig med att städa, packa, blanda glasyrer, ta fram lera, sätta ugnar, tömma ugnar, ta fram lera och städa lite till. Allt det arbete som är förutsättningen för att ett krukmakeri skall fungera. Och sedan har de jobbat med sina saker. Självklart har jag också visat drejning och lärt ut vad jag kan. Men jag har också haft lärlingar som satsat på att kunna försörja sig som krukmakare. Och jag ser med glädje och stolthet att det har gått bra för dem. Förutom Monica så är det Malin Stocke, erkänd keramiker och medlem av Konsthantverkarna, Annali Andersson, duktig krukmakare som jobbar på Skansens krukmakeri och säljer egna vaser på Svenskt Tenn, och Sigrid Nyberg som precis gått ut Hantverksakademins utbildning och inte kommit igång än. Jag tycker att fler krukmakare borde ta emot lärlingar. 

Blå hallen var tidigare en del av Höganäsbolaget, och lokalerna stod länge tomma innan de köptes av Martin Enget och Joakim Bengtsson. Sedan 2019 har kulturfestivalen Blå sommar ägt rum i lokalerna. Här visas konst, antikviteter, konsthantverk, kläder, textilier, modern design och allt som hör där till under några helger i juli. Jag var med den andra helgen. 

   Det blev tre dagar med  många spännande och trevliga möten, både med besökare och andra utställare. Spännande med paret Horisakis fantastiska hattar. Trevlig middag med Cecilia Levy – min fru köpte en av en hennes magiska pappersskulpturer – och hennes man Mattias Adolfsson (Mattiasink på instagram – kolla in honom!). Roligt att återse målaren Simon Arne vars fantastiska buxbomsträdgård i Höganäs vi besökte 2018. Imponerande med alla  duktiga deltagare från Hantverksföreningen. 

    Försäljningen började trevande men accelererade allt eftersom och den pall jag skickade ner var reducerad till några lådor när det hela var över. Den var också underbart att möta värmen från publiken som strömmade genom utställningshallen. När Li Pamp och Martin Enget kom på lunch i våras och frågade om jag ville vara med  så var jag först tveksam. Jag trodde att det var en vanlig marknad. Jag är glad att jag tackade ja. Blå sommar var en spännande upplevelse och  vi fick en härlig resa till Skåne.

Egentligen borde man väl vara helt ledig på semestern

Bada, ligga under ett parasoll nere vid vattnet och läsa. Kanske gå en promenad och leta efter svamp när solen gömmer sig bakom molnen. Sippa på ett glas vin och sova en stund efter lunchen. Och så ser semestern ut - delvis.  I år var jag helt slut när vi packade för att åka till lantstället i Hälsingland. Och de första dagarna regnade det tack och lov. Så jag låg i sängen och ”läste”, i alla fall ett par sidor i Dylan Thomas Porträtt av konstnären som valp. Sen måste man ju begrunda vad man läst ett tag , med slutna ögon. 

    Nu har vi varit här i en vecka och idag gläntade jag på dörren till verkstan. Ja, jag har en verkstad på lantstället. Först byggde jag en vedeldad ugn. Men en ugn kräver en verkstad precis som en verkstad behöver en ugn. Så i änden på ladan finns en utbyggnad. Den brukade ha jordgolv och stora springor mellan väggplankorna, men jag har gjort i ordning den med gjutet betonggolv och isolerade väggar. När det var klart köpte jag en sparkskiva på blocket, en sådan där dansk med blå ställning, byggde hyllor, fixade ett bord och satte in en sink. Voila, det gamla skruttiga lagret blev en verkstad. Jag köpte en gammal toppmatad ugn av min vän och kollega Stina Neander för en spottstyver, och den höll  i alla fall för två skröj-bränningar innan  elementen gick sönder.  Jag har beställt nya. 

    Vårt lantställe är ett familjeställe. Trevligt, mycket umgänge, långa middagar, gräsklippning, ogräsrensning och många barn. Ibland är det skönt att dra sig tillbaka till verkstaden i all tysthet, lyssna på Sommar och knåda lite lera. Sen sitter jag där och sparkar vid min drejskiva, ser ner på min vedugn och funderar på nästa bränning, ser vattnet flyta förbi i Ljusnan och leker fram skålar. Idag blev det 10 stycken. Inga krav, bara ett stort lugn. 

   Jag tror att sparkskivan bidrar till känslan av lugn. Jag förstår inte varför alla ska ha en elektrisk drejskiva. Det är lite som skillnaden mellan att segla och åka motorbåt. Motorbåten går lite snabbare, men den låter. Det är något ursprungligt att låta vinden föra en fram. Eller att drejskivan snurrar med hjälp av din egen kraft. Man sparkar med högerbenet tills skivan snurrar i god fart, drejar till farten avtar och sparkar sedan igen. Om man sparkar samtidigt som man drejar så rör man kroppen och det blir svårare att vara stadig på hand. Du kan få en sparkskiva för en tusenlapp, eller ännu mindre. Och du kommer att älska den. Jag lovar! 

Jag blir tokig!!

Faten spricker! Jag hade tänkt göra fat, djupa och flata till Blå Hallens festival om mindre än en månad. Och jag väger upp klösar om ca 5 kg lera, och drejar fat på fat. Allt går bra. När dagen är över så ser jag mig om och känner mig nöjd. Dagen efter så beskickar jag och tänker att ”det här blir bra!”. 

    Men så går det några dagar.  0ch så är det stora sprickor i botten. Visst det brukar hända, men inte så här mycket. Det finns många skäl till att framförallt skålar spricker: 

För snabb torkning.

För tunn kant.

Att man inte tagit bort vatten eller slicker efter drejningen. 

Att man inte tryckt och bearbetat botten tillräckligt under drejningen.

Ojämn torkning då den kanten utsätts för mer värme och drag än den andra kanten.

När tallrikar drejas på plastplattor så kan det leda till att de torkar ojämnt, eftersom plasten inte suger upp någon fukt. 

Om man beskickar botten för mycket så att den blir mycket tunnare än väggen  så kan det bli spänningar som leder till sprickor.

Om skålen har torkat för mycket när man skall beskicka den så kan det uppstå sprickor i kanten. 

   Jag känner till allt det. Och jag tycker att jag har rättat mig efter det. Men det spricker ändå. 

   I min verkstad så använder jag flera olika leror. En ljus stengodslera med prickar i – 1109 från Potclays. Det är en favorit på kurserna eftersom den är mycket lättdrejad.  

    En annan ljus stengodslera utan prickar är Earthstone Original från Valentine Clays. Den är inte fullt lika lättdrejad, men behaglig och lugn i sitt uttryck. 

   Sen har jag några andra också Audrey Blackman Porcelain, en röd stengodslera från Cebex och fylelera.  Men just nu är det 1109 och Earthstone som gäller, och det är framför allt 1109 som spricker. Jag har använt den sedan 1987 och den har aldrig krånglat så här tidigare. Dessutom så har jag märkt att den har blivit känsligare för höga temperaturer. Den börjar bubbla om temperaturen närmar sig 1280 grader, trots att den skall klara det. 

    Så jag drejar några fat i Earthstone. De verkar hålla. 

När Martin Enget frågade om jag ville vara med och visa mina saker på Blå Hallen I Höganäs så var jag först tveksam

Att stå bakom ett bord på en marknad och sälja min keramik är inte riktigt min grej. Men så fattade jag att Konst och kulturfestivalen var mycket mer än en marknad. Det är en festival, en mötesplats, en utställning, en fest och då sa jag ja. Stockholms Hantverksförening  är inbjudna att delta med hantverkare från olika skrån , och jag är en del av deras gäng . Den 25-27/7 äger evenemanget rum och vi kombinerar det med en semestertur till Skåne. 

   Nu försöker jag få ihop saker att visa . Jag fokuserar på fat, lite djupare frukt och salladsskålar, och lägre uppläggningsfat, men jag har problem med att mycket spricker under torkningen. Det kanske blir koppar istället. 

Länge använde jag i stort sett sju glasyrer

En grön, copper red från Bernard Leachs bok A Potter´s book. Trots sitt namn så blir den grön i en oxiderande bränning. En vit matt, nr 154 i Emmanuel Coopers glasyrbok. En blå blank, Kawai blå också från Leachs bok och döpt efter den japanske krukmakaren Kanjiro Kawai. En matt blå från Lynggaards Keramisk Handbok. Samt tre glasyrer som jag köpte en vit blank, en gul och en svart.

   Men så frågade Frank Larsen mig om jag ville följa med och bränna i hans vedugn i Hälsingland. Då öppnade sig en ny värld med glasyrer i vackra toner temmoku, celadon, chün, oxblod, kaki, shino. Gamla glasyrer som traderats i 1000 år från östasiatiska krukmakare. 

   Eld kräver syre. Och elden äter upp, reducerar,  syret i ugnen. Dvs den äter upp oxiderna i glasyrerna. Och på så vis växer de reducerade glasyrerna fram. Konsten är att få lagom reduktion så att oxblodsglasyren blir röd och inte blå. 

   I en elektrisk ugn finns alltid syre. Om man vill få till en reducerande bränning så bränner man med ved, gas eller kol.  Jag har en vedugn på vårt lantställe. Men det jag använder i den dagliga produktionen är el/gasugnar. Under hela bränningen så bränner man med el, men vid 850-900 grader så tillsätter man en låga som bränns med gasol. I min ugn så går det åt ca  en 3/4 dels P11-flaska. Du kan mäta syrehalten i ugnen genom en mätare, men jag ser på lågan. Det skall komma ut en liten låga ur titthålet i ugnens dörr för att få en lagom stor reduktion. 

    Mitt ugnsrum består av  betong och stål, och jag har en väl tilltagen ventilationsanläggning. Min elgasugn är en gammal gasugn som jag byggt om till el/gas med hjälp av Åke Pettersson i Karlstad. Jag har också en Padeltherm som jag haft problem med hela tiden för att den bränner och reducerar ojämnt. Det kanske är ett måndagsexemplar. 

Jag har svårt att förstå att inte fler skaffar elgasugnar. Det ger större möjligheter.  

Jag sitter på balkongen på vårt lantställe i Hälsingland och ser Ljusnan rinna förbi mot havet och det är midsommar

En stabil tradition i vår kultur, som firas på i princip samma sätt som när jag var barn på 50- och 60-talet. 

    Ibland känner jag mig som en riktigt gammal gubbe. Jag är 73 så omdömet är inte helt fel. När jag slår upp tidningen så läser jag alltid dödsannonserna. Nästan varje vecka så ser jag ett namn jag känner igen. 68-generationen är definitivt på väg att lämna scenen. De flesta av dem har väl inte gjort så mycket väsen av sig under de senaste decennierna  men nu går allt fler ner mot floden för att ta färjan över till landet som inte finns. Livet syntes oändligt för 20 år sedan. Men nu har oändligheten krympt. Mitt mål är att jobba så länge jag kan. Kanske lite lugnare med tiden. Men jag vill fortsätta att jobba så länge jag ser och händerna kan centrera en lerklump.

   Det är så mycket i vår tid som jag känner mig främmande inför. När jag slår upp tidningen så är det långa intervjuer med artister som jag aldrig hört talas om.  Och jag kan för mitt liv inte begripa att man står på ett lastbilsflak och sprutar öl på varandra för att fira att man blivit vuxen och bildad. Jag fattar inte vitsen med att gå runt i trasiga jeans eller tatuera sig så att det ser ut man har en polotröja på sig. Mycket är helt enkelt konstigt. För att inte säga obegripligt. 

   Det kanske är så här att bli gammal. Samtiden skaver. 

    Om jag får fortsätta att gnälla så är det svårt med sinnenas och minnets förfall. Ögonen som är irriterade efter gråstarroperationen för flera år sedan. Hörseln som blir allt sämre. Tack och lov för modern teknik som gör hörapparater till räddningen i nöden.  För att inte tala om andra delar av kroppen som var betydligt piggare för bara tio år sedan. Det känns extra påtagligt i grönskans och fruktbarhetens tid. Enda fördelen är att man kan läsa samma bok flera gånger eller se samma film som man såg för några år sedan och uppleva den som ny. 

    Älven rinner förbi. Det är inte samma vatten som vi  badade i i morse. Och förra årets vatten har förenat sig med havet.

Idag blev jag så glad att jag nästan började gråta

Thommy Bindefeld publicerade ett inlägg på Instagram från ett evenemang i Köpenhamn där Svenskt Tenn visar olika möblemang och dukningar på Overgaden Neden Vandet 33. Bilden visar ett färgstarkt rum med ett dukat bord. I bakgrunden Josef Franks  vackra skåp. På bordet en fantasifull duk i starka färger och på bordet mitt(!) set Ferro – en järnröd skål med lock som står på en assiette i samma glasyr. Tänk att få vara med i det här sammanhanget! Jag känner mig otroligt stolt och hedrad.  Jag och Josef Frank!

   Ferro gjordes ursprungligen för Restaurant Ekstedt. De serverade en  utsökt soppa i skålen. 

Sedan kom Caroline Bergman på Svenskt Tenn och beställde 80 set till Svenskt Tenn. Den presenterades där i samband med att de gjorde en visning av olika dukningar i butiken på Strandvägen. Jag är stolt över den, men jag förstår att den inte blivit någon försäljningssuccé. Den är lite för speciell och användningsområdet  lite för begränsat, även om man inte måste kombinera skålen och assietten , utan kan använda dem också var för sig. Men den är snygg, speciellt på Josef Franks duk.

Fredagen 13/6

Jag vaknar till nyheten att Israel har anfallit Iran. Känslan av att det håller på att blåsa upp till en perfekt storm stärks. I grunden klimatkrisen, som kommer att leda till konflikter, flyktingströmmar och problem med vart människor skall ta vägen och hur vi skall odla vår mat. Sedan kriget i Ukraina, Gaza, Kinas krav på dominans inte bara över Taiwan, den amerikanska regimen som avvecklar demokratin i USA och mycket mer. Det känns övermäktigt

   Egentligen borde man ta steget fram och engagera sig. Men jag tvekar.  Vi odlar vår trädgård, och jag arbetar i mitt krukmakeri.