Idag öppnade jag ugnen efter den senaste reduktionsbränningen

Massor med olika saker små assietter i blå chün, tallrikar i celadon några salladsskålar i olika glasyrer och så ….assietter, tekoppar, fat till tekoppar och äggkoppar, samt en tekanna  i temmoku. Allt blev bra – utom tekannan. NU är den så där brunsvart igen med den tydliga brytningen på kanten. Utom tekannan, som blev lite matt brun med blanka svarta inslag. (Receptet till glasyren hittar du i inlägget 9 maj). Nästan tillbaka på ruta 1. Glad för allt som blev bra. Och lite konfunderad över tekannan. Det var ju där det började med tekannor som inte blev bra. 

Kanske för tunt.   

Jag har kapitulerat

Först för min fru Marika Delins enträgna längtan efter en hund.  Och sedan för lilla Rosen. Igår hämtade vi henne i Vallda, i närheten av Kungsbacka. Rosen är en dansksvensk gårdshund. Hon är väldigt liten, bara nio veckor, och väldigt söt. Bedårande. 

    Jag har aldrig haft eller kommit i närheten av en hund innan jag träffade Marika för snart 24 år sedan. I vår stora släkt med massor av fastrar och farbröder och drösvis med kusiner så var det ingen som hade hund. Och jag har aldrig känt någon längtan efter att skaffa en. Men Marika hade med sig Boris – en euroasier – lite som skriet från vildmarken. En kraftfullhanne, stor  med mycket hår och en sådan där svans som liksom rullar ihop sig. Boris och jag blev kompisar så småningom. Och jag tillbringade många regniga mörka kvällar med att gå runt Kummelnäs, utan att träffa någon annan än en och annan hundägare. Så dog Boris. Sörjd och saknad. Även av mig. 

    Sen kom Beau, eller gemenligen kallad Bobbo, hit från Kalifornien, när Marikas son Froste med familj flyttade hit för några år sedan. Bobbo är en pitbullkorsning från ett hundstall med oklar bakgrund. Man kan väl säga att entusiasmen  var måttlig när vi fick höra om Bobbo. Men när vi lärde känna honom så vann han våra hjärtan. Snällare och stabilare hund hade jag aldrig träffat. 

   Länge räckte det med Bobbo, en hund som vi då och då fick ta hand om. Men till slut växte sig Marikas längtan för stark. Och vi har haft våra diskussioner. Jag tycker att man blir låst. Det är som att bli småbarnspappa vid 73 års ålder. 

   Men nu är hon här. Och när man väl träffar henne så är det klart att man smälter. Efter ett dygn av återhållen reservation så har hon intagit sitt nya hem full av upptäckarlusta. Man får plocka undan sina skor och allt som är rädd om två dm ovanför golvet. Hon far fram som ett jehu. Och så plötsligt lägger hon sig ner och sover. 

   Välkommen Rosen! 

När Birgitta Svahn ringde i vintras

och bjöd in mig till Herrljunga keramikfestival  så sa jag först nej. Men så frågade hon igen och till slut så tackade jag ja, med viss tveksamhet och vånda. Sen var programmet annonserat och till och med upptryckt som folder, så jag fick stå vid mitt ord. 

   Det visade sig vara ett imponerande arrangemang med Eva Hild, Jan-Åke Andersson och Börje Eriksson som övriga föreläsare. Eva Hild, en av den svenska keramikens stora internationella stjärnor (förmodligen den största), representerad över hela världen på museer,  samlingar och i offentliga  sammanhang med sina fantastiska skulpturer berättade om sitt arbete. Jan-Åke Andersson, den vedeldade keramikens svenska nestor talade om hur han använder elden som pensel för att måla sina verk. Börje Eriksson pratade om sitt arbete för att skapa ett keramiskt centrum i Väla utanför Lidköping med den berömda Kinaugnen som utgångspunkt. Jag var ombedd att prata om livet som krukmakare. Dessutom var det demonstrationer. Eva Hild visade hur hon bygger sina skulpturala former. Jan Åke demonstrerade kavling. Och själv pratade jag om drejning. 

   Det fanns också ett 30-tal keramiker som sålde sina saker, materialleverantörer och prova på-drejning. Jag trodde att det skulle komma sådär 50 personer, men den automatiska räknare vid entrén hade räknat in över 1000 besökare när dagen var slut. Här kan man tala om keramik som en folkrörelse. 

   Vi behöver ställen att träffas för att sprida kunskap och erfarenheter, och knyta kontakter. Jag ser fram emot en fortsättning. 

Idag har eleverna på Hantverksakademins tvååriga utbildning vernissage på sin slututställning

Det är stor bredd på de yrken som representeras, från silversmed till styckmästare. Min lärling  Sigrid Nyberg avslutar sin lärlingsperiod och deltar med några  teserviser, välgjorda med personlig stil. 

   Sigrid kom för några år sedan till butiken tillsammans med sin kompis och arkitektkollega Sofia. Det slutade med att hon blev först assistent och sedan lärling. Precis som min förra lärling Annali Shulin Andersson så är hon arkitekt, och van vid att bedöma form och uttryck.  Nu är lärlingstiden slut och Sigrid är definitivt mogen att starta en egen produktion med en egen stil. Jag önskar henne allt gott. 

   Du kan se hennes keramik på  instagram sigrid_keramik. 

I dagarna är det 10 år sedan jag skrev en text med rubriken ”Är koppen dyr?”

som  jag publicerade på min hemsida och på facebook. Här kan du läsa den:

  Jag drömmer om att någon gång tjäna så mycket som en undersköterska Och ändå får jag ibland frågan om varför min keramik kostar så mycket. Det här är ett försök att reda ut begreppen:

- Vad kostar koppen?

Mannen som frågade var en del av ett sällskap på fyra personer som kommit in i verkstan. Jag kände igen det ena paret. De var nyinflyttade i området. ” Unga , lyckade med stil och nåt på gång” som Stefan Sundström skulle ha sagt. Hon var AD och han jobbade med pengar. Controller tror jag att det heter. De hade lämnat Söder till förmån för den halvlantliga förorten när barnen kom, och nu visade de sina kompisar runt i sin nya hembygd.

300. Om du köper den på Norrgavel eller Konsthantverkarna, men jag är lite billigare så den kostar 240 här. 

Ähum. 

Jag tolkade det som att han tyckte att det var lite mycket. 

Jag har kaffekoppar för 200. 

Du har inga sekunda?

Jo, de ligger i lådan där. 120 styck. 

Vad säger du ? sa han vänd till frun. Vi kan köpa fyra till Gittan i födelsedagspresent. Man ser ju ingen skillnad. Frun granskade kopparna. Men det står ju att de är sekunda i botten. 

Just det, tänkte jag. Jag vill inte att du ger bort koppar som du låtsas är prima och som inte är det. 

Det blev två prima gröna koppar till slut efter en viss vånda. Och de verkade glada när de gick. 

Jag kan känna igen mig i paret som vred och vände på koppen , och som gärna ville ha men tyckte det var dyrt. Och så fanns det något som var nästan lika bra , men mycket billigare. Svårt att välja. 

Är 300 kr dyrt för en kopp? Det är mycket pengar men är det dyrt? När kunden har betalt 300 kr i en butik, så tar butiken 150 kr. (Jag säger inget om det. Det kostar att driva en butik.) Sen skall staten ha 20 % i moms. Då är det 120 kr kvar. Hälften av min omsättning går åt till att täcka kostnader- lera, bränningar, hyra, frakter, telefon, annonser, försäkringar och tack och lov lite representation. Man kan ta en öl med en kollega och diskutera business. Kvar är 60 kr. Sen skall jag betala sociala avgifter ungefär 15 kr. 45 kvar. Och så är det 30 % skatt 14 kr till försvinner. Då får jag 31 kr inklusive semesterersättning. Dvs ungefär 10 % av det som koppen kostade kunden. 

Så här ser det alltså ut:
Butikens del inkl moms-
……………………………………………………………………………………………………………………………………
Momsen- …………………………
Mina omkostnader- ……………………………………………………
Sociala avgifter ……………
Sen vanlig skatt …………
Min del - …………………………

Jag är 63 år. Jag måste säga att det går ganska bra för mig som keramiker. Jag säljer på Svenskt Tenn, Norrgavel, Konsthantverkarna, Jag gör grejor till fina restauranger som Frantzén, Volt, Ambiance (alla med stjärnor i Guide Michelin) till Lilla Ego, Pubologi, Bistro Rolf de Maré. Jag skickade nyligen 300 grejor till en fin restaurang i Bangkok och jag har fått en storbeställning till en Michelinkrog i Athen. Just nu håller jag på att göra 500 grejor till Kitano Sumai Sukkeisha en affärskedja i Japan. Det är jättekul. Jag älskar mitt jobb. Och jag jobbar nästan jämt. Jag har en lön på 15 000 kr i månaden – före skatt. (Och en pension på 10 400, om jag går i pension vid 67.) Det går inte att leva på tänker du. Nej det gör det nog inte men jag hyr en lokal av mig själv, dvs bolaget som jag och min fru har hyr en lokal i källaren till huset som vi och banken äger. Så då får jag 5475 kr i hyra varje månad. Så jag får in ca 20 000 kr i månaden före skatt. Det går bra. Jag jobbar mest så det går inte så mycket pengar till nöjen. Men jag har i hela mitt liv som keramiker velat tjäna som en undersköterska. Idag är det ca 24 000 kr. Det kanske låter patetiskt. Men det är ett av mina mål. 

Om jag skulle tjäna 24000 så skulle jag behöva höja priserna med 60 % och ändå sälja lika mycket. En kopp skulle kosta 480 kr. En pastaskål skulle stiga från 320 till 510 kr. En tallrik från 360 till 580. En kanna från 700 till 1120 kr. Ja. jag tror du kan räkna själv. Priset gånger 1,6. 

Jag kan försöka höja min lön på två sätt. Jag kan inte jobba mer, men jag kan försöka sälja mer direkt i verkstan. Då får jag det som butiken skulle ha fått. Och jag kan höja priserna. Min plan är att höja med ca 10 % i taget. Först nu 1 juli och sen 10 % till vid årsskiftet. Så får vi se om kunderna hänger med, eller om han med frun som var i verkstan bara kommer in och tittar. 

Texten väckte stor uppmärksamhet bland breda grupper av konsthantverkare och folk som arbetar med kultur. Det var många som kände igen sig. Nu har jag nått mitt mål och tjänar som en undersköterska, som i år är ca 30 000 kr i månaden. Jag vet att det betraktas som fult att tala om vad man tjänar, men om den ekonomiska situationen  för konsthantverkare skall kunna förbättras så måste vi prata om hur den ser ut. Folk måste få en förståelse för varför vi har de priser vi har. Och konsthantverkarna själva måste lära sig förstå hur ekonomin fungerar. Det som gjort att min ekonomiska situation är bättre beror på att jag säljer mycket mer direkt genom den butik som jag öppnat i anslutning till verkstan. När man säljer direkt så får man behålla nästan 3 gånger så mycket som när man säljer genom en återförsäljare. Alla siffror är givetvis ungefärliga. Det beror på vilka omkostnader man har. Men så har det fungerat för mig. 

När jag kom hem från ett möte på Konsthantverkarna

med efterföljande sittning på Akkurat så öppnade jag reduktionsugnen som jag brände i måndags. Till större delen innehöll den min lärling Sigrid Nybergs saker till Hantverksakademins slututställning nästa helg. Men den innehöll också mina temmokuprover. Resultatet var lite grand av ett jaså!

Båda glasyrerna Fredholms A 299 och A 219 som jag skriver om 9/5 var bäst med 8 % röd järnoxid. Då fanns det en viss svärta, liksom fläckvis, men inte heltäckande och sammanhängande. Men med mer järnoxid så blev det mer rött eller rödbrunt. Så nu är jag tillbaks på det recept som jag utgick från och som krånglade. Det här ser bättre ut men inte riktigt bra. Fortsättning följer.

Jag har problem

Under flera år så har jag använt en temmokuglasyr som har blivit så där blank och mörkt brun mot svart, och ljusare i kanterna, som man vill att en bra temmoku skall vara. Så plötsligt så började den krångla. Den blev matt och fult grön/brun. Först trodde jag att det var något galet med bränningen, och brände igen. Och som om det inte var nog ännu en gång. Jag tänkte om man lägger den tjockare så blir den nog bra. Men då rann den och skålarna fastnade i ugnsplattan. 

   En temmoku är en glasyr som oftast innehåller fältspat, kvarts, krita och kaolin. Om man tillsätter kring 8 % röd järnoxid och bränner den reducerande – med gas eller ved- så blir det en temmoku. Om man bränner den i en elugn så blir den mörkt brun. Den där blanka svärtan och brytningen när den ligger tunnare på kanterna är väldigt vacker. 

    Det finns mängder med recept på temmoku.  Först använde jag ett recept som jag fick från David Frith i Wales- Fältspat 40, kvarts 30, Krita 20 och kaolin 10. Det är den glasyr som kallas kon 8, en väldigt vanlig glasyr som kan användas som bas i stengodsglasyrer. Sen beror färgen på vilken metalloxid  och hur mycket  av den oxiden som du tillsätter. Och hur du bränner den. Om man bränner reducerande och tillsätter 0.25 % järnoxid så blir den nästan ljust blå. Ökar man mängden järn till 0.5 % så blir den grå. Med 1-3 % celadongrön. Och har du i 8-10 % så får du en temmoku. Men så prövade jag Anders Fredholms glasyr A 299 och tyckte att den hade en vackrare ”ton”. Den var inte riktigt lika blank, men blank. Den består av kalifältspat 58 ( Jag använder finsk Fältspat FFF), kaolin 11, kvarts 15,krita 16, och 8% röd järnoxid. 

    Jag frågade den alltid lika tålmodige och vänlige Anders Fredholm om vad han trodde problemen berodde på, och skickade bilder. Han hade inte sett den så här tidigare. Men vi enades om att möjligtvis så var en ny laddning järnoxid boven. Den kanske var svagare än den gamla. Jag skulle alltså göra prover och blanda in mer järnoxid. Börja på 8%, och sedan öka till 10, 12 och 14%. 

   Sedan tipsade han mig om en annan temmoku.  Han har 13 st  i sin receptsamling A-serien, som du kan beställa från honom.  Han föreslog A 219. Fältspat 71, Ball Clay 8.5, Kvarts 8.5, krita 12.5 och 8% röd järnoxid.  Jag blandade tre prover med 8, 10 och 12%. 

    På måndag bränner jag och på onsdag så kan jag öppna. Då får vi se. 

    Du kan beställa recepten med A-serien som innehåller 354 recept från  anders@fredholm.nu. På hemsidan www.fredholm.nu  så finns det bilder på alla glasyrer både i oxiderande och reducerande bränning. En veritabel guldgruva.

Jag har köpt en ny drejskiva

Nu har jag 10 stycken, 8 elektriska och 2 sparkskivor. 

I verkstaden hemma så har jag de elektriska skivorna – 3 Brent och 5 Shimpo. Jag använder alltid samma drejskiva,  en Brent CXC som jag köpte av Bror Börsum i Mariefred 1995. Efter 30 års hårt nötande så finns det en fördjupning i drejtallriken, den stålskiva som man drejar på, som är någon dryg millimeter djup  ca 8-10 cm från mitten. De övriga drejskivorna har jag till praktikanter och till kurser. Den nya sparkskivan skall till verkstan på lantstället Lundnäs i Hälsingland, för att ersätta den danska sparkskiva med blå ställning som står där nu. Den köpte jag av en man utanför Sala. Hans fru hade använt den men nu hade hon gått bort. Tyvärr kollade jag den inte tillräckligt innan vi stuvade in den i bilen och körde norrut. Lagren är slitna och sparkhjulet är skevt. Svårjobbat.

    En bra sparkskiva skall snurra länge. Man sätter fart med högerfoten och sparkar upp en bra fart, och sen drejar man utan motorljud. Lite som att segla istället för att åka motorbåt. Det finns ett lugn i sparkandet och den relativa tystnaden. När jag inredde min första egna verkstad, 4 kvm i vardagsrummet, i det radhus i Hagsätra där jag bodde med fru och två barn under 80-talet, så var villkoret från barnens mamma att det skulle vara tyst, inget brummande motorljud som vibrerade genom huset när hon ville sova. Sparkskivan fick godkänt.

   Många år senare hade jag verkstad i G-studion i Gustavsberg, högst upp i det s k Konstnärshuset. Jag hade övertagit den efter Signe Person Melin och Kenneth Williamsson, (namedropping). Plötsligt en dag, medan jag pysslade och städade i verkstan,  stod det en kille i dörren  och sa:

”Hej!”

 Och artig som man är så sa jag:

”Hej!”

Han presenterade sig och sa att han skulle hyra lokalen under mig. Han var målare och målade tavlor som bestod av lodräta streck i olika färger. Han ville förhöra sig om det var tyst och lugnt i huset. Och jag som aldrig blivit störd sa:

” Javisst, hur lugnt som helst. Om jag spelar musik för högt så får du väl säga till.” 

   Så han flyttade in och började måla sina streck. Efter ett tag så knackade han på dörren och jag öppnade.  Han undrade vad det var som brummade. Det var ett oerhört irriterande ljud som gjorde att han hade svårt att koncentrera sig.

   Jag sa:

” Jag inte hade hört något.”

    Och han sa:

” Nu är det tyst.” 

   Så han gick ner igen och fortsatte med sina streck. Och jag satte mig vid min drejskiva och fortsatte med mina koppar. 

    Det tog inte lång stund innan han var uppe igen. 

”Nu brummade det igen!”

   Då fattade jag. 

”Det kanske var drejskivan?”

 Han stod inte ut med brummandet från drejskivan. När han var där första gången så hade jag inte drejat, och allt var tyst. Vi försökte med gummiplattor under drejskivan. Men det räckte inte. Efter en vecka så var han borta. Jag var där först, så jag fick vara kvar. 

   När du skall köpa en drejskiva så tänk på var du skall ställa den. Och på vilken drejskiva  du köper. Brent är jättebra, men de låter. Shimpo Whisper är tystare. Men en sparkskiva är tystast. Och drar ingen el. 

Det var en försvarlig hög med ved

6 m långa bakar i olika tjocklekar. En del riktigt tunga. Jag fick hjälp av min snälla svåger Tarras att kapa dem på hälften och av lika snälla svägerskan Jenny att stapla upp dem. Sen var det dags att ta fram vår stora vedklyv  och med hjälp av deras son Saxe att kapa, klyva upp och få in veden i förrådet. Vi höll på hela förmiddagen. Men det blir mycket arbete med ved i sommar. Ser fram mot höstens bränning.

En vedbrännare måste ha ved

mycket ved. Jag har en motorsåg och det finns gott om träd på Lundnäs. Men jag är ingen skogshuggare. Så jag har köpt björkved. Men erfarna vedbrännare rekommenderar gran. Det lär ge en intensivare låga och mest avtryck av elden på keramiken.  Dessutom så rekommenderar man bakar, dvs den yttersta delen  som blir kvar när man sågar plankor av ett träd. Till slut hittar jag en såg norr om Järvsö som säljer bakar, visserligen av tall, men det får duga.  Så jag har beställt  20 kbm och den levereras idag. 

Mars och april är årsmötenas och stämmornas tid

Dags att summera förra året. Gå igenom räkenskaperna, blicka framåt, avtacka gamla styrelser och välja nya. Jag är medlem i föreningen Hertha Hillfons vänner.  Och idag hölls årsmöte. Föreningen bildades strax efter Hertha Hillfons död 2013 med syftet att omvandla Hertha och Gösta Hillfons hem på Sexstyversgränd 3 i Mälarhöjden till ett museum. Hertha var 1900-talets stora keramiska skulptör, och tillsammans med sin man Gösta byggde hon upp ett av Sveriges vackraste hem  präglat av hennes skulpturer och Göstas arkitektur.  

    Försöket att omvandla hemmet till ett museum misslyckades. ( Det är nu omvandlat till bostadsrätter, skulpturerna är borta, arkitekturen förstörd och trädgården demolerad.) Istället gjordes ett försök att skapa ett slags museum i gamla badhuset på Skeppsholmen. Och under nästan två år, 2017 och 2018 genomfördes flera utställningar. Men tyvärr tog pengarna slut och Hertha Hillfon c/o Skeppsholmen tvingades slå igen. Kvar fanns en föreningen med en samling på över 100 verk som man lyckats köpa in genom frikostiga donationer.  Sedan dess har föreningen försökt  att få till en lokal och verksamhet för att lyfta fram Herthas konst. Men hittills har man inte lyckats. Och det som från början var föreningens stora tillgång, den stora samlingen med några av Hertha Hillfons allra mest betydande verk, har nu blivit föreningens stora problem. Verken förvaras på MTABs lager och det kostar stora summor. Och om några år är föreningens pengar slut. Antalet medlemmar sjunker för varje år, och föreningen bedriver inte mycket till utåtriktad offentlig verksamhet eftersom problemen med vad man skall göra med samlingen slukar all kraft och tid. 

   Jag tror att det är dags att se sanningen i vitögat och inse att det kommer inte bli något museum till Herthas ära. Och att det sämsta av alla alternativ är att Herthas verk är inlåsta på ett lager. Det bästa vore att sätta ihop en utställning som fick turnera runt, inte bara i Sverige,  för att visa upp det makalösa som Hertha lyckades skapa ur lera. Ett annat alternativ skulle kunna vara att låna eller hyra ut de viktigaste skulpturerna till företag och offentliga institutioner så att allmänheten fick en chans att se dem.  Om inget av detta kan förverkligas så måste samlingen säljas. För pengarna som man får in kan föreningen driva en verksamhet som lyfter Hertha Hillfons stora roll som konstnär.  Till exempel skulle man kunna digitalisera den förteckning över Herthas offentliga verk som Björn och Christina Jädersten har skapat.

    Sverige och Stockholm gick miste om en kulturell skatt när Lena Adelsson Liljeroth (m) sa nej till ett museum på Sexstyversgränd. Roger Mogert (s) lovade inför valet 2014 att hemmet skulle bevaras och bli ett museum, men tog tillbaka löftet dagarna efter valet. Och vi som har försökt se olika vägar till att förverkliga visionen måste nog inse att vi har misslyckats. Nu gäller det att se till att Hertha Hillfons skulpturer kan visas på annat sätt. 

Varje form har sina mått och det krävs en given mängd lera för att förverkliga formen..

Till exempel så drejar jag en pastaskål. Den kräver 1250 gr lera. Diametern i botten är 14 cm och i övre kanten 25 cm. Höjden är 7 cm. Allt i nydrejat skick. Sedan krymper skålen drygt 10 % under bränningarna.

   Som krukmakare så gör man klokt i att hålla reda på vikt och mått för modellerna. Livet blir så mycket lättare. Jag har alltid slarvat på den punkten. Men nu försöker jag skärpa mig och har en liten bok där jag skissar upp formen och anger alla uppgifter. 

    Härom veckan  så blev jag kontaktad av Restaurang Frantzén i Stockholm. Under många år så gjorde jag all deras keramik, men i samband med flytten till Klara Norra Kyrkogata så valde Björn Frantzén att låta Stefan Andersson börja göra keramiken, med undantag av kaffe och tekoppar. Jag hade nästan glömt bort att jag gjort dem. Och när de nu ville ha nya koppar och fat – te, kaffe och espresso- så utbröt en viss panik. Hur ser de ut? Hur stora är de? Lite pinsamt men jag tvingades be om bilder och mått. 

   Jag måste bli noggrannare.

Stå aldrig still

Du har dina rötter. Men väx inte fast. Allting rör sig. Det måste du också göra. Du måste inte vara som alla andra och följa trender. Du ska göra det som du vill göra på ditt sätt. Men att inte utvecklas är att stagnera. Åtminstone i publikens ögon. De kanske gillar dina vita koppar, men så småningom vill de se något nytt. Och du kommer tycka att det är roligare att göra det nya. Som krukmakare så innebär ditt jobb ändå mycket upprepning. Dagar av koppar eller tallrikar. Eller en vecka av blomkrukor. Då är det viktigt att gå vidare. Hitta nya glasyrer och nya former. 

     Du måste också visa din personlighet. Rättfärdiga din plats på scenen. När en kunnig kund kommer in i en butik så skall det synas att det är du som har gjort sakerna. Det kan vara bra att kopiera andra när man lär sig. Men sen så måste du lägga till ditt temperament, din blick, en vinkel här, en millimeter där. Erövra formen.  Göra den till din. 

    Tusen och åter tusen krukmakare har drejat samma grundform på tallrik, soppskål eller kopp som du jobbar med. Du måste tillföra det som är du.

Väntan

Plockar lite vid ugnen. Städar upp efter glasering och bränning. Väntar. 

 I vanliga fall när jag bränner i mina ugnar hemma i verkstan så tar det 2-3 dagar innan de har svalnat. Men här tar det mindre än ett dygn. De andra åker till Växbo lin. Jag är hemma och plockar, skurar, städar, väntar. 

    Lunch på rester från de senaste dagarna. Efter lunch så är det dags att börja öppna sakta.  När man har satt klart ugnen så bygger man upp dörren genom att trava stenar och täta springorna med lera. Nu tar vi bort en sten i taget. Efter några stenar kan vi kika in. Glasyren är utsmält och blank. Men oxblodsglasyren  som skulle bli röd är väldigt grön. Sakta tar vi bort fler stenar. Man kan höra knäppandet från glasyr som reagerar på temperaturskillnaden. Men också känna den artigt återhållna besvikelsen över att mycket inte motsvarade förväntningarna. 

   Med handskar på händerna plockar vi ut skål för skål. Det finns saker som blivit fina. Men ingen av oss är nöjd med resultatet. Vi har reducerat för lite. Oxbloden är grön, här och där med lite röda fläckar. Den är inte ful, men det är inte oxblod. Några temmokuskålar är fina men många saknar den distinkta karaktären av temmoku, mörkt brunt nästan svart med en ljusare brunröd teckning där de ligger tunnare på kanterna. Celadonen känns lite blaskig. Somt är bra, somt är direkt misslyckat. Somt är ok och en del kan brännas om. Men vi är alla lite snopet missbelåtna. Så mycket arbete och så lite bra resultat. Det är reduktionen som är haken. Ugnen har bränt jämnt. Käglorna visar att det har varit jämn temperatur i hela ugnen. Men jämn temperatur ger inte automatiskt ett bra resultat. 

    Jag har en del att fundera på. Hur skall jag kombinera bra reduktion med jämn temperaturstegring? Varför brände ugnen långsammare den här gången? Skall jag verkligen bjuda med kompisar på bränning innan jag till fullo behärskar ugnen och bränningen? 

    Nu är det påsk. Sedan börjar en ny vecka.  

Klockan var 6 när jag gick till ugnen

Solen bröt igenom morgondiset, men det var kallt. Gräset hade smekts av nattkölden och hade vitnat. Jag hörde några tranor, älven som brusade och en bil uppe på landsvägen. 

   Ugnen var fortfarande lite varm och gårdagens ”fiseldning”. Jag lade in några kvistar och lite tidningspapper i den ena eldstaden och tände på. Efter en tveksam början så tog sig elden. På med lite större ved och efter några minuter brann det stadigt. Så över till den andra eldstaden – samma process. Nu var elden igång. Jag tryckte på on-knappen på pyrometern. Det var 20 grader inne i ugnskammaren. Det är något magiskt med pyrometern. Hela dagen står man där och stirrar på displayen för att följa temperaturstegringen. Nästan lika spännande som en VM-final i fotboll. 21 grader, 22……

    Vi har ett vedförråd på ca 4 kubik. Jag hoppas att det räcker. Öppna luckan var femte minut. Kasta in några vedträn till, först i den ena eldstaden och sedan i den andra. Temperaturen stiger. Ugnen ryker av fukt. 

    Jag tar fram mitt block och anger klockslaget 06.00 start, 06.30 89 grader. Mera ved. 

Jag fryser lite. Ställer mig nära ugnen och tänker avundsjukt på de andra som ligger där inne och sover fortfarande i sina varma sängar. Mera ved. Tre pinnar på elden. 

   Kl 7 är det 205 grader. Då kommer Stina och löser av. Dags för frukost. 

   Så håller det på. In med mera ved. Stirra på pyrometern och följa temperaturens stegring. 

   Vi löser av varandra, men det är Stina som styr. Hon har mest erfarenhet. Det gäller att hitta ett bra tempo. Huggkubben kommer fram och jag hämtar yxan och klyver de större bitarna i mindre. 

    Vid 12-tiden 815 grader. Stina kommer med en linssoppa som vi äter vid ugnen. Vi har tappat lite i tempo mot tidigare bränningar men jobbar på. Kvart över 12 passerar vi 850 grader, den temperatur då glasyrerna börjar smälta. Det börjar bli dags att tänka på att börja reducera. Det är det som är själva vitsen med den här typen av ugnar.  Genom att strypa syretillförseln påverkar man glasyrerna och får till de glasyrresultat vi vill uppnå. Förr i tiden fanns ju ingen el och vi vill få till de vackra glasyrer som skapades i östra Asien för 1000 år sedan – temmoku, oxblod, celadon, chün, shino. Glasyrer som har raderats genom generationer och som fortfarande står högt i kurs hos många keramiker. För att få dem att utvecklas så måste man skapa en atmosfär i ugnen med brist på syre. Man reducerar syret. Då blir oxbloden röd istället för grön , chün blå istället för vit, celadon grön istället för beige och temmokun kan bli riktigt svart och brun istället för bara brun. 

   För att få till reduktion så måste man stänga till spjället lite, och lägga på mycket ved som kämpar om det syre som finns för att kunna brinna. I skorstenen så sitter också några stenar som man kan ta ut. Då kommer konkurrerande luft in i skorstenen och får den luft som finns i ugnskammaren att stanna kvar lite längre. När man lägger på mycket ved så stannar temperaturökningen av eller till och med går ner lite. Det bolmar svart rök ur skorstenen. Man reducerar. Sen brinner veden ut, röken klarnar och temperaturen stiger. Det gäller att hitta en balans mellan temperaturstegring och reduktion. 

    Vi kämpar på lite stressade av att vi ligger flera hundra grader efter den normala brännkurvan. Skottkärra efter skottkärra med ved. Yxan hugger mot kubben. In med ved. 

Blickarna riktas mot pyrometern. Det går långsamt. Kl 13.30 1020 grader. Vi borde vara på 1150. Temperaturen kryper uppåt. 14.00 1050 grader. 14.30 1065 grader. 15.00 1098 grader, då hade bränningarna 2022 och 2023  redan nått topptemperaturen 1280 grader. 

Vi ser hur vedförrådet äts upp. Eli hämmar skottkärra efter skottkärra. Jag hugger. Linda och Stina matar eldstäderna. 

   Vi bestämmer oss för att öppna spjällen lite och sätta i den ena av stenarna i skorstenen.

Temperaturen börjar stiga. Strax före kl 17 passerar vi 1200 grader. Efter en stund viker sig kägla 7, först på vänster sida sedan på höger. Kägla 8 lägger sig, och till sist kägla 9. Lite mer på vänster sida än på höger.  Vid 18.10 gör vi det sista inlägget av ved. Vi har nästan gjort slut på förrådet. 

   Nu öppnar vi spjällen och låter ugnen sjunka snabbt till 1050 grader. Under tiden tar Stina och Linda ett dopp i den kalla älven. Jag lagar kycklinggryta. Vi stänger spjällen innan vi äter. Nu är det bara att vänta. Jag är helt slut.

Hela dagen gick åt att glasera och sätta ugnen

Hur den sätts är avgörande för resultatet. Det gäller att leda eldslågorna så att de värmer hela ugnen jämnt. När alla saker var på plats och vi tätat dörren så  ”fiseldade” vi några timmar för att torka ut ugnen efter vintern. 

   I morgon gäller det. 

Det finns de som längre drömt om att äga en Porsche

Själv drömde jag länge om en Fast fire downdraft Olsen kiln. Det är en vedeldad keramikugn, ungefär som en Porsche fast av tegel. När jag första gången brände i en riktig vedeldad ugn 2010, hos Frank Larsen i Fågelsjö inte långt från Sveg, så tändes min längtan.   En sådan där skall jag också ha en dag. En vedugnarnas Porsche. 

   En Fast fire är just det -  en snabbrännande ugn. Den har två eldstäder, en från öster och en från väster. Ovanpå dem en ugnskammare på ca 1 kbm, med en dörröppning i söder och en skorsten i norr. Öppningen mot skorstenen ligger längst ner i ugnskammaren. Tricket är att elda på i eldstäderna och leda elden upp i taket innan den tvingas ner mot botten av ugnskammaren, där keramiken står på olika hyllor,  och sedan ut genom skorstenen.  Spjället och  stenar i skorstenen som man kan ta ut reglerar trycket i ugnskammaren och därmed farten på temperaturstegringen.

   Eldstäderna är något överdimensionerade och de ger extra hästkrafter under motorhuven på denna vedugnarnas Porsche. Var femte minut matar man en av eldstäderna  och på ca 10 timmar har man nått 1280 grader med hjälp av tre-fyra kubikmeter ved. Svårigheten är att elda så att det blir 1280 grader i hela ugnen. 

   Man mäter temperaturen med en pyrometer som anger en ungefärlig temperatur. Man kan följa temperaturstegringen. Men den exakta temperaturen ser man genom att titta på käglor som man ställt in i ugnen. När de viker sig så har man nått käglans smältpunkt. Vi skall upp till kägla 9, 1280°. 

   För några år sedan så fick jag köpa Keramikern Bosse Scullmnans ugn när han bestämde sig för att gå i pension. Vi kände varandra från Blås&knåda. Köpa och köpa. Bosse nästan gav bort ugnen till mig. Jag plockade ner den och fraktade upp stenarna till vårt lantställe Lundnäs utanför Arbrå i Hälsingland. Där förverkligade sig min dröm om en Fast fire downdraft Olsen kiln. Det tog ett tag  att bygga den.  Men nu har jag bränt i den några gånger med varierande resultat. Senaste gången med hjälp av Emil Österholm och då äntligen föll bitarna på plats och vi fick till en perfekt bränning. Glasyrerna blev fina i hela ugnen. 

   Och nu är det dags igen. Mina vänner och kollegor Eli Keller och Linda Ljunggren åkte upp från Stockholm idag. Imorgon ansluter Stina Neander. 

Dags för årets stämma i Konsthantverkarna

Vi var knappt 30 medlemmar som samlades på Kapsylen för att gå igenom det gångna året, välja ny styrelse och blicka framåt. I 74 år har vi kämpat på. Och de senaste åren med slussenbygget utanför dörren och inträngda i en återvändsgränd har det inte varit lätt. Den 6 juni så öppnas torget och då hoppas vi på att det vänder. Det måste vända. 

   Det finns en rad konsthantverkskooperativ runt om i Sverige. Bara i närheten Slussen så finns det tre -Konsthantverkarna, som rymmer alla material, Blås&knåda vars medlemmar jobbar med glas eller lera och Kaolin som bara visar keramik. De ger medlemmarna en möjlighet att visa och sälja sina arbeten. Och de ger ett sammanhang med kollegor och i bästa fall möjlighet till utveckling. 

   Varje kooperativ har sin särart och kultur. På Kaolin och Blås&knåda så har medlemmarna obligatoriska arbetsdagar, kring 15 per år, där det kan handla om att stå i butiken, skylta eller göra andra arbetsuppgifter. Medan Konsthantverkarnas medlemmar slipper obligatoriska arbetsdagar. Alla kooperativ har medlemsavgifter på 10-15000 kr per år och lite olika provision vid försäljning. Hos Konsthantverkarna är det 40 %. Om man tänker att en konsthantverkare måste dra in 3-5000 kr per dag för att täcka sina kostnader så innebär det att Konsthantverkarna är det i särklass billigaste kooperativet att vara medlem i. Men ingen blir rik på att sälja sina saker via ett kooperativ. Fördelarna är att man får visa sina saker i ett  sammanhang där du är bland andra etablerade konsthantverkare. Det är ett slags godkänt stämpel, genom att du söker och skall godkännas av en jury. Stylister och tidningar hittar lättare dina saker ifall du inte är väl etablerad. Du får lära känna kollegor och möjlighet att vara med på utställningar. När restaurangerna började intressera sig för handgjord keramik och jag fick många nya jobb, så hittade de mig på Konsthantverkarna.

    Vi är över 80 medlemmar i Konsthantverkarna, men bara ca 30 brukar komma på stämmorna och medlemsmöten. Vi är några som alltid är med och det finns några som aldrig dyker upp. För dem är Konsthantverkarna bara en försäljningskanal. Jag ser Konsthantverkarna också som ett sammanhang där jag fått nya vänner och kontakter. Jag är varken med i svenska kyrkan eller i något politiskt parti, men jag är med i Konsthantverkarna. 

Om lycka är en bra bränning

Så är det snudd på olycka när bränningen inte blir så bra. Jag begriper inte vad det var som hände, Men den senaste bränningen i elgasugnen blev inte bra. Och jag förstår inte riktigt varför. 10 tekannor i temmoku, som skall bli svart blank med lite brunt på kanterna, blev matta och brungröna.  Och oxbloden blev ömsom röd och ömsom blå. Stor besvikelse. 

När jag började på allvar med keramik

…för över 40 år sedan så försökte jag bygga en liten vedeldad ugn, efter ritningar i Mike Cassons Keramikboken. Men den funkade aldrig något vidare och jag gav upp. Sen när jag hade varit med i Konsthantverkarna ett antal år så frågade Frank Larsen, en mycket duktig krukmakare från Bollnäs om jag inte ville vara med och bränna i hans ugn i Fågelsjö i norra Hälsingland. Han hade en modell som kallas Fast fire downdraft Olsen kiln. Det var en vändpunkt. NU har jag byggt en likadan på vårt lantställe i Hälsingland.  Jag brukar bränna två gånger om året, en på våren  och en hösten tillsammans med några kompisar. Ärligt talat så blir resultatet oftast lite bättre i min elgasugn. Men det är någonting med att elda, och gemenskapen kring bränningen som fascinerar mig. 

    Nu är det snart dags igen. Den 12 april så åker jag, och mina vänner och kollegor Eli Keller, Linda Ljunggren och Stina Neander till Lundnäs, som vårt lantställe heter för att bränna. Det tar en dag att glasera och sätta ugnen, en dag att bränna och sen får vi vänta till eftermiddagen dagen därpå innan vi kan öppna. 

   Idag så drejar jag skålar till bränningen. Leker vid drejskivan och tar fram olika former.