Kurser

Det är något speciellt med kurser. Man träffas för att lära sig något nytt, något man kanske drömt om att pröva, eller för att utvecklas inom ett område som man faktiskt behärskar ganska bra. Under senare år så har jag gått ett antal kurser i krukmakeri hos David och Margaret Frith i Wales, på Leksands folkhögskola för keramiska storheter som Clive Bowen, Takeshi Yasuda, Felicity Aylieff, och Shozo Michikawa, på Formakademin för Nina Bergqvist och på Hellidens folkhögskola för Jan Åke Andersson. Det har handlat om att utveckla drejtekniken, dreja stora krukor och bygga vedeldade ugnar. Dessa kurser har betytt oerhört mycket för min personliga utveckling. Det finns alltid något nytt att lära, och det är roligt att träffa människor som är lika intresserade som jag själv är.

Själv har jag hållit drejkurser sedan 1995. Jag var nyskild och hade just flyttat in i en bostadsrättslägenhet på Kummelnäs gård i Nacka. Jag insåg snabbt att min magra lärarlön och det lilla som jag tjänade på min keramik inte skulle räcka till att betala räkningarna vid det annalkande månadsskiftet. Jag hade tre drejskivor, köpte en till billigt och kunde låna en som en bekant hade i sin källare. Jag annonserade i lokalpressen och satte upp lappar i området. På två veckor hade jag fyllt tre kurser och situationen var räddad.

I princip så har jag följt samma koncept sen första kursen. Det är både nybörjare och halvproffs på samma kurs. Var och en jobbar efter sin förmåga och med sina projekt. En försöker förstå hur man ska få den där trilskande lerklumpen på mitten och en annan funderar på hur man ska få till en tekanna som häller bra. Jag visar och eleverna jobbar. De frågar och jag svarar efter bästa förmåga. Det där sista är faktiskt ganska intressant. När man ska lära ut och förklara så måste man förstå vad man gör. Och det är oerhört lärorikt för den som skall lära ut.

Nu för tiden är det bara helgkurser. Lördag, söndag och måndag kväll då alla gör färdigt sina saker. Sen ses vi några veckor senare och glaserar. En inte oviktig del på kursen är lunchen. Vi äter gemensamt mat, som jag lagat tidigt på morgonen eller kvällen innan. Ena dagen soppa och bröd, och den andra pasta med tillbehör. Ibland så utvecklar sig ganska spännande samtal vid lunchen om allt mellan om det nödvändigt att ha en tupp i hönsgården, till utbildningen på våra konstnärliga högskolor.

Det där som började som en ekonomisk nödvändighet utvecklade sig snabbt till en viktig del av mitt liv. Jag känner mig oerhört priviligierad som får träffa så många spännande, vänliga och positiva människor. Det är underbart att få dela med sig av något som jag själv tycker är så roligt och när jag märker att en elev uppfylls av den magiska känslan som infinner sig när man märker att den där oformliga klumpen som snurrar runt faktiskt formas till en vacker och användbar skål.

Ny Materialism – På besök i konstvärlden

I somras blev jag uppringd av Bonniers konsthall.-Jo vi skall ha en utställning här på konsthallen under hösten som spegla hur konsten och hantverket närmar sig varandra. Och då skall vi bygga upp en keramikverkstad här och vi undrar om du skulle vilja sitta där och dreja? -???? Hur då menar du? - Jo alltså. En amerikansk konstnär som heter Theaster Gates kommer ha med ett verk som heter Soul Manufacturing Corporation. Och det innebär att vi skapar en verkstad där du och en lärling ska sitta här och dreja och sen skall alla sakerna brännas för att sen skickas till Chicago till Theaster. Vi undrar om du vill komma in på ett möte för att diskutera det här?

Jag blev tillräckligt nyfiken för att tacka ja till mötet och det slutade med att jag kom att delta i utställningen Ny Materialism. Det är inte varje dag man får vara en del av ett konstverk.

Theaster Gates är en afro-amerikansk konstnär från Southside Chicago som har ett antal strängar på sin lyra. Han är keramiker, konstnär, religionsvetare och världsförbättrare, eller om man så vill entreprenör som jobbar med olika sociala projekt. Ett av dem är Dorchester project som innebär att TH tillsammans med andra köpt ett antal fastigheter i Southside för 1 dollar styck. Fastigheterna rustas sedan upp så att de kan innehålla verkstäder, fik, ateljéer, bibliotek och bostäder. Soul Manufacturing Company är en del av göra världen lite bättre. I det här fallet med hjälp av keramik. Alla de saker som vi gjorde skickades till Chicago för att användas i projektet. Det var också viktigt att tillverkningen – the manufacturing company – skedde med själ. Det innebar i det här fallet att verket skulle bidra till spridning av kunskap om keramik och att vi som jobbade i det skulle bli väl omhändertagna.

Kunskapsöverföringen började med att en japansk keramisk mästare – Kouichi Ohara- kom till Bonniers konsthall innan vernissagen och jobbade med oss fyra lokala mästare - Masayoshi Oya, Joanna Günther, Rami Khoury och mig. Sen var tanken att vi skulle jobba tillsammans med en lärling - en elev från Konstfack-och sprida kunskapen vidare.

Vi blev också mycket väl omhändertagna av Bonniers konsthall i det ”careprogram” som ingick i verket. Vi blev bjudna på kaffe och bulle och fick höra högläsning ur olika romaner, Ett par duktiga unga jazzgitarrister underhöll oss under en timme. Och vi fick vara med om en fantastisk performance In the Place of Dance med Irina Anufrieva. Den innebar att hon låg blick stilla i fem timmar, vilket var mycket mer spännande än det låter.

Vi fick tillverka fem olika modeller- en ”wallpiece, ett rektangulärt stycke ca 60x40 cm som skulle sättas upp på väggen, en ”watercontainer” och teskålar till en japansk teceremoni, sushitallrikar och sake koppar. Förutom med det som kallades Wallpiece hade vi ganska fria händer vad gäller formen.

Det var fascinerande att vara med när drejskivan fick flytta in i finrummet. Detta hade aldrig hänt för 10 år sedan. Den besökande allmänheten var intresserad och ställde många frågor. De enda kommentarerna med någon negativ vinkel kom från enstaka konsthantverkare som undrade om vi blev bjudna på jordnötter. Jag tycker snarast att jag blev bemött med respekt och positiv förvåning.

Själv fascinerades jag av hur verket framställdes av guiderna. Det finns en pretentiös ton inom konstvärlden. Kanske något för oss konsthantverkare att ta efter. Vi borde vara lite stolta och ha en högre svansföring. När allt kommer omkring så sysslar jag med ”kunskapsöverföring” nästan varje dag i verkstan. Och jag har mitt eget ”careprogram” i form av kaffe, Spotify och P1. Men jag har aldrig haft en halvnaken kvinna som legat blick still under fem timmar i verkstan. Och vi kan våra material och hur de skall behandlas.

Det finns all anledning för konsten att lära av konsthantverket. Man kan komma mycket längre i sitt konstnärliga uttryck om man kan material och tekniker, som t ex Andreas Eriksson visade i sina fantastiska vävar. Det räcker inte med koncept. Det krävs kunskap.

Och vi konsthantverkare kanske borde ha lite högre svansföring.

Rapport från poolkanten

Vid poolkanten

Vid poolkanten

Nu är det halvtidsvila. Gud så skönt! Den senaste månaden så har jag längtat intensivt efter en hängmatta. Det blev ingen hängmatta, men väl en vilstol vid en pool vid ett rustikt gammalt stenhus i södra Frankrike tillsammans med barn och barnbarn. Kanske en promenad, slöa och läsa i en vilstol, lunch i skuggan under stora eken, hänga med barnbarnen, kanske en tur till havet, se Frankrike – Belgien på storbildsskärm på den lokala bistron. Inte en drejskiva så långt ögat ser. Knappt ens lera i närmaste dike. Det enda som påminner om verkstaden är att värmen här motsvarar värmen i ugnsrummet när den är på topp. Det har varit en intensiv vår med stora beställningar, utställning på Höganäs konsthall, kurser och två öppna hus. Första halvlek avslutades med en stor beställning till Restaurant Hytra i Athén. 12 olika modeller- tallrikar, skålar både runda och med skurna kanter, burkar med lock och assietter; ca 24 stycken av varje modell. En del modeller bestående av tre- fyra delar. Intensivt, roligt och krävande. Allt gick bra fram till sista bränningen med 24 burkar med lock i blå chün , ett antal små burkar och assietter i temmoku och lite andra beställningar. Då gick ugnen sönder.

Jag köpte min Paddeltherm el/gasugn för ca 8 år sedan och har kört rätt hårt med den. I början var jag frustrerad över att den högsmala formen gjorde den väldigt ojämn i temperaturen. Den översta delen var flera käglor – ca 30 grader kallare än mitten. Men jag har lärt mig att handskas med den. Jag sätter mer lättsmälta glasyrer överst – t ex temmoku och järnröd, och låter den stå i 45 minuter på 1150° för att jämna ut värmen i ugnen innan jag låter den kämpa sig upp till topptemperaturen på ca 1275°. Min ugn KOE 330 kan köpas med olika stark effekt. Dumt nog köpte jag den svagare varianten, 20,5 kw i stället för 27 kw. Det innebär att bränningen tar lång tid 16-17 timmar istället för 8-10 och att det går åt mycket dyr gas när man reducerar. Nu skall jag byta alla element, porslinsrör, kontaktor och lite andra delar för att få upp effekten och ge hela ugnen en nystart.

Om man vill vara krukmakare så måste man vara flitig. Man måste kunna jobba långa dagar och uppskatta det lugn som finns i upprepningen. Det finns en tid för lek och experiment, men ofta alldeles för lite, och en tid för att bara jobba. Belöningen är känslan av flyt och ett inre lugn som kan uppstå vid drejskivan. Belöningen är att öppna en lyckad glasyrugn och den uppskattning man kan möta från människor som värderar det man gör.

Nu har jag jobbat hårt i många år. Mina kompisar har gått i pension. Och jag funderar mycket över framtiden, över att hitta en hållbar balans i tillvaron och hur min kropp skall hålla. När halvtidspausen är över och jag skall in på plan igen väntar ett digert program. Tallrikar till Lilla EGO och nya saker till Frantzén, ett projekt på Bonniers konsthall – en ”performativ utställning”- , stor beställning från Norrgavel (jag hann faktiskt inte allt i våras), samlingsutställning på Karby gård, en eller två kurser, möte med mästarbrevsjuryn och så småningom julöppet i verkstan.

Det känns som det skall bli en intensiv höst. Först skall jag bara sova lite i skuggan vid poolen.

Mästare i krukmakeri

Så stod vi där på första trappavsatsen i Blå hallen, i Stadshuset, i Stockholm, jag och Nina Bergqvist. Strålkastarna bländade så det var svårt att se de andra 238 mästarna och gesällerna och deras anhöriga. Programledaren Isabelle McAllister sträckte fram mikrofonen och ställde några frågor. Till Nina om att bli världsmästare i drejning och till mig om att jobba med finkrogar.-En stor applåd för de första krukmakarmästarna på 26 år. Så fick vi våra mästarbrev. Vi klev ned till våra platser och utdelningen fortsatte med mästarbrev till låssmeder, bilsadelmakare, målare, träbildhuggare, silversmeder, guldsmeder, möbelsnickare, bildvävare och frisörer, frisörer, frisörer.

Jag är stolt över att någon tycker att jag är värd den utmärkelsen. Jag är också stolt över att stå där tillsammans med Nina Bergqvist. Om jag är mästare, så är hon mästarnas mästare. I vår relation så är hon lärare och jag elev. Bara veckan innan hade jag varit i Lidköping på kurs på Formakademin i att dreja stora krukor, med Nina som lärare. Maken till drejare är svårt att hitta. Så är hon också flerfaldig världsmästare och den som tillsammans med Bente Brosböl Hansen tampas om att vinna de nationella drejarmästerskapen, som hålls i Lidköping vart annat år.

Att det var vi två som stod där hänger ihop med att Hemslöjden och Hantverksrådet bestämt sig för att återupprätta mästar- och gesällvärdigheten för krukmakare. Och vi två, tillsammans med Stefan Andersson, sitter i den jury som skall bedöma ansökningarna om Gesällbrev och Mästarbrev. Den första bedömningen ägde rum under Porslinsfestivalen i Lidköping i augusti i år. Nio gesäller godkändes efter validering och två efter att ha genomgått en dags praktiska och teoretiska prov. För att kunna ansöka om gesällbrev krävs minst 3 500 timmars arbete, och att bli godkänd i proven. De som godkändes genom validering var alla krukmakare med mångårig erfarenhet, som de dokumenterade genom CV och bilder.

För att bli mästare så krävs 10 000 timmars arbete, motsvarande ungefär 6 år, och att man genomgått Hantverksrådets kurs om att driva ett litet hantverksföretag med allt vad det innebär.

Mästarbrevet ger alla oss som inte har gått Konstfack eller HDK en möjlighet till erkännande av våra kunskaper. Jag sökte, men kom inte in på Konstfack. Min utbildning har varit praktik, kurser och arbete. Sen har vi alla dem som har gått på Capellagården, Leksands folkhögskola, Formakademin eller andra skolor. Och de som gått som lärlingar hos krukmakare. Här finns en uppsjö av duktiga hantverkare som arbetar i verkstäder runt om i landet.

Lägg märke till distinktionen. Mästarbrev i krukmakeri, inte i keramik. Som jag uppfattar det så innebär det en inriktning mot funktion, snarare än konst. Som mästare i krukmakeri så måste du vara duktig på att gjuta eller dreja. Vilket inte alltid är fallet hos de som utexamineras från Konstfack eller HDK.

En gång i tiden var mästarvärdigheten knuten till rätten att bedriva verksamhet. Idag kan vem som helst sätta upp en verkstad och det är väl ok. Jag missunnar ingen att ha roligt. Men med återupprättandet av mästarvärdigheten så kan vi verka för att de som kallar sig krukmakare också kan tillverka keramik av bra kvalitet.

Jag ser fram emot nästa års bedömningar. Och att få riktigt många kollegor.

Stora krukor

IMG_03551.jpg

Nu har jag varit på kurs igen! Jag brukar försöka gå en kurs varje sommar. Det har varit ugnsbygge för Jan Åke Andersson på Hellidens folkskola. Drejning, dekor och bränning för David och Margareth Frith i Wales. Leksands folkhögskola har haft kurser med Clive Bowen, Takeshi Yasuda och Felicity Aylieff. I år var Felicity tillbaka i Leksand med temat att dreja eller bygga stora krukor och objekt.

Varje kurs har för min del inneburit ett steg framåt. Inte minst i år då jag drejade de största krukor som jag gjort. Jag centrerade 10-12 kg. slog på ytterligare en klös på 5-6 kg och sen en klös till. Det gäller att utnyttja kroppen för att få leran på plats. Det handlar inte så mycket om styrka som om teknik. Ett annat sätt är att dreja flera delar som man sammanfogar till en kruka. Då får man mäta noga och se till att delarna är lagom stabila när de sätts ihop. Eller så kan man ringla upp en kruka, gärna från en drejad bas med hjälp av långa jämna korvar som fogas ihop varv för varv. Det är svårare än man kan tro att ringla jämt och snyggt.

Mitt syfte är framför allt att göra krukor till trädgården stora nog att plantera små träd i. Vi behöver krukor till citronen, fikonet och rumslinden. Sen kanske det är fler som vill ha.

En eloge till Leksands folkhögskola för deras ambitiösa kursprogram. Och sen är det där med maten. Bara den är värd att åka på kurs för.

Det enda som förvånar mig är att inte fler professionella keramiker ser behovet av att utveckla sig. Vi jobbar med ett material där det finns oändliga utvecklingsmöjligheter och alla behöver vi gå vidare, bli bättre, lära oss mer.

Vi får se vad det blir nästa år!

Kockar och tallrikar

Johan Backeus tävlingsbidrag

Johan Backeus tävlingsbidrag

Häromdagen avgjordes finalen i Årets kock 2017. Jag måste erkänna att jag inte varit lika engagerad i år. Under flera år har telefonen börjat ringa tidigt under hösten från unga, ärelystna kockar som vill vara med och slåss om titeln. Men inför årets final har det varit tyst. Antingen börjar mina saker betraktas som passé, eller så är det flera krukmakare som givit sig in i leken. Kanske en kombination? Men jag har sett att Johan Backeus tävlade och serverade maten på de tallrikar han köpte av mig inför förra årets final, då han kom tvåa. De är likadana som de jag kallar Lotus, en lätt välvd tallrik utan bräm. Men i det här fallet med en oglaserad kant som ger tallriken en mörkröd inramning. Och i år var det Johan Backeus tur att vinna. Det betyder att under de senaste fem åren har fyra av vinnarna serverat sin mat på mina tallrikar. 2015 kom ”min kandidat”, Daniel Engellau tvåa. Sebastian Thuresson från Lilla Ego kom två i år och använde en tallrik som jag gjort åt dem.

Nåja, även om jag skryter så är jag inte så inbilsk så att jag tror att det är min förtjänst att de har vunnit. Lika lite som att det är skornas förtjänst att Zlatan gör mål. Men jag antar att Zlatan väljer skor som lever upp till hans krav, som sitter bra och som ger ett bra tillslag på bollen. Och de här duktiga kockarna väljer tallrikar som matchar deras mat.

Snart ringer klockorna

Calle Forsberg

Calle Forsberg

Snart ringer klockorna ut det gamla året samtidigt som de ringer in 2017. Vad klockorna klämtar om finns i lyssnarens öron. 2016 var ett fantastiskt bra år. Och 2016 var ett förskräckligt år.

För mig personligen, i mitt lilla hörn av världen, var 2016 underbart. Jag var frisk, min fru, min barn och mina barnbarn var friska. Och vi har levt ett gott liv under året. Som krukmakare hade jag stora framgångar. Jag fick stipendium av Konsthantverkarna och ett stipendium till av Konsthantverkets vänner. Jag fick Residence Stora Formpris som Årets konsthantverkare. Tack vare Estrid Ericsons stipendiefond fick jag möjlighet att gå en kurs med Takeshi Yasuda och Felicity Aylieff på Leksands folkhögskola.Jag hade en framgångsrik utställning på Konsthantverkarna. Och jag sålde mer än någonsin. Möjligtvis har restaurangvågen ebbat ut något, men den kompenseras mer än väl av andra kunder. Vid 64 års ålder tycker jag att jag utvecklas snabbare än tidigare med nya former och nya glasyrer.

Just nu är det några lugna dagar mellan jul och nyår. De stora frågorna är vilken promenadväg skall vi ta? Vad skall vi äta till lunch? Och är det något bra på TV ikväll? Men måndag den 2 januari drar det igång igen. Vid sidan av en hög med beställningar så skall jag göra nya saker till nya Restaurant Frantzén, och utställningen på Arkitekturmuseum med alla som fick Stora Formpriset 2016. Där skall jag duka ett stort bord. Vernissage den 8 februari. Och i juni ställer jag ut på Hemslöjden i Linköping. Jag kommer att ha att göra.

Men där ute, i stora vida världen var 2016 det kanske värsta året sedan andra världskriget. Ja, jag vet Hans Rosling, alla siffror om barnadödlighet, utbildning, levnadsstandard för de fattig pekar uppåt. Men det finns nya stora hot. Plötsligt är inte demokratin självklar längre i Europa. USAs nye president riskerar att vara något mycket värre än en pajas. Eu krackelerar. Man kanske inte bara kan sitta i sin lugna vrå och dreja skålar.

Med det sagt- jag önskar och hoppas att vi får ett gott nytt år.

Bokslut från en utställning

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm.

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm.

Mellan 27 augusti och 14  september visades min utställning ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Det var 14 år sedan sist jag ställde ut där och även då representerade  utställningen ett nytt spår. Då presenterade jag den stengodsservis som  varit basen i min produktion sedan dess. Nu – nya glasyrer, restaurantgods och en del nya former. Hela årets utställning präglas av reduktionsbrända glasyrer, brända i min el/gasugn.

Den nya stilen påbörjades för sex år sedan då jag blev uppbjuden till Frank Larsen i Fågelsjö i norra Hälsingland för att vara med och bränna i hans fantastiska vedugn. Ett helt nytt spektrum av glasyrer uppenbarades. Med hjälp av stipendier från Estrid  Ericsons och Helge Ax:son Johnsons stiftelser, kurser hos David och Margaret Frith i Wales och på Leksands folkhögskola samt ett idogt arbetande har jag till slut kommit fram till ett nytt uttryck. Och det var det som jag visade på utställningen. 

Först ett frukostbord i porslin och stengods med celadon och chünglasyrer. Tekanna, kopp med fat, assiette , filskål, äggkopp och salt eller marmeladskål. 

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm.

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm.

Därefter ett vardagsbord i stengods,  svensk fylelera och engelsk earthstone. Min s k Lotusserie, tallrikar utan bräm, pastaskålar(kan användas till soppa) och dessertskålar. I mörk eller ljus celadon alternativt blå chün. Dessutom fanns på bordet serveringskarotter, ett fat och några kannor. 

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Längst ner i lokalen – finkrogen. Ett urval av saker som jag gjort för olika restauranger, huvudsakligen Restaurant Frantzén. Drejade och skurna dessertskålar med elefantsåskannor, minisoppskålar, rektangulära små serveringsfat på fot och en del annat. Inte alltid runt, tunt och symmetriskt. 

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Längs den vänstra väggen på en lång hylla stod resultatet av min lekstuga. 40 skålar i olika glasyrer. En typ av skålar som krukmakare alltid har drejat och som jag gör bara för att det är roligt. Jag kan leka lite med former och glasyrer. 

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

Utställning, ”Finkrog och vardagsbord” på Konsthantverkarna i Stockholm. Foto: Karin Björkqvist

På den högra väggen en hylla med lite av varje. Tack Betonggruvan för lånet av de fina hyllgavlarna. Dessutom två nischer. En med ett fat  i blå chün och en med en fyrkantig servis i vitt. Vernissagen var festlig och fullsatt. Försäljningen riktigt skaplig. Gensvaret gott. Och kanske viktigast- jag kände mig själv nöjd med det som jag presenterade. Allt blev inte som jag hade tänkt mig, men det blev tillräckligt bra. Och det finns ett liv även efter utställningen. 

Dessutom hade vi en trevlig kväll med inbjudna gäster då Volt serverade god mat och dryck. De presenterade sin mat och jag berättade om utställningen. 

Till sist: Tack till min fru Marika som stått ut med mig under den gångna arbetssommaren. 

Tack till Hedvig Westermark för att du hjälpte mig att sätta upp utställningen. Och tack till Åsa Lockner, Åsa Lindgren  och personalen på Konsthantverkarna.

Foto: Karin Björkqvist

Masterclass med Takeshi Yasuda och Felicity Aylieff

Häromveckan hade Leksands folkhögskola celebert besök. Takeshi Yasuda och Felicity Aylieff höll en s k masterclass. Takeshi demonstrerade vad man väl får kalla kreativ drejning och Felicity visade olika dekortekniker.Större delen av året tillbringar de i Jingdeshen, Kinas porslinsstad, där Takeshi Yasuda tillverkar sitt konstnärliga och absolut inte symmetriska bruksgods. Medan Felicity Aylieff gör stora, ibland flera meter höga dekorerade krukor.

Takeshi Yasuda

Takeshi drejade stora krukor genom att först slå ett hål i den stora klösen i stället för att centrera så att den blev som en ”doughnut”. Utifrån det så drejade han och korrigerade ojämnheten genom att trycka ner handflatan mot kanten med pek och långfingret på var sin sida om väggen. Botten till krukan drejades separat. Takeshi fäste sedan krukan i bottnen efter att ha vänt den upp och ner. Han kunde då fortsätta att dreja den nedre något tjockare delen så att krukan blev ännu högre. Ovanpå satte han en ny ”doughnut” som han drejade upp till en ännu högre kruka.

Takeshi Yasuda

Takeshi visade också hur han gör handtag genom att rulla en korv av lera under en träplatta vars höjd han fixerat med hjälp av skruvar. På så sätt blev handtaget absolut runt. Handtagets mönster formade han sedan med hjälp av en vanlig simpel trälinjal och genom att slå det mot bordskivan. En teknik som visade sig ha oanade variationsmöjligheter.

Felicity demonstrerade dekortekniker utifrån infärgad engobe som hon målade på tidningspapper, lera eller gipsplattor och förde över till ytan som skulle dekoreras. Hon ristade i leran fyllde i med dekor och torkade bort överflödig engobe.

Kursen annonserades som en keramikkurs med utgångspunkt i mat. ”When we eat, what we eat and how we eat”. Jag hade väl väntat mig mer av det under kursen. Det vi inte fick där fick vi under middagarna då skolan bjöd på ett överdåd i fantastisk mat som kunde konkurrera med vilken finkrog som helst.

Jag är full av beundran för den kursverksamhet som Leksands folkhögskola bedriver. Varje år ordnar de kurser med keramiker av internationell toppklass. Den engelske keramikern Clive Bowen höll kurs veckan innan. Även om det är ett begränsat antal som kan gå kurserna har det stor betydelse för den keramiska scenen i Sverige.

På middag med Konsthantverkets vänner

Förra veckan var jag på middag med Konsthantverkets vänner. Vi träffades på Waldemarsudde. Först var det årsmöte. Sen var det stipendieutdelning. Leyun Wang, Eva – Britt Rosenqvist, Gunilla Maria Åkesson, Sverker Eklund och jag fick var sitt stipendium. Och så var det supé i prinsens kök. Trevligt! Konsthantverkets vänner har funnits sedan 1970. Man köper in konsthantverk, gör ateljébesök, studieresor , sprider ordet om det goda konsthantverket och som sagt, delar ut stipendier. Det är precis en sådan organisation som vi konsthantverkare behöver. Flera av kooperativen, inget nämnt och ingen glömt, har försökt att starta vänföreningar, utan större framgång. Men här har vi ju en! En vänförening som gör allt det som gagnar oss och som är roligt och intressant för dess medlemmar.

Gå med! Jag skall göra det! Konsthantverkets vänner behöver oss och vi behöver dem! Här är länken: khv.se

Årets kock 2016

Årets kock vinnarrätt

Man kanske skulle ha varit där. Men i år så följde jag finalen av Årets kock via webben. Drejskivan snurrade och Ipaden rapporterade från fronten. I det här fallet Annexet vid  Globen. Åtta finalister gjorde upp i en mycket jämn final.  Två rätter - en med kungskrabba och hälleflundra och en med rådjurssadel som viktigaste ingredienser. Maten i all ära men mitt perspektiv var tallrikarna.  Den ena tallriken tillhandahålls av tävlingsledningen. Den andra får kockarna välja själva. Och då väljer de handgjorda tallrikar. Fyra av kockarna tävlade på mina tallrikar - Jimmie Eriksson, Jonathan Kasche och Manfred Nilsson från Lilla Ego samt Johan Backeus  från Aveqia, och två på tallrikar från Millas keramik i Örebro. Det visar vad  konsthantverket  betyder för matupplevelsen. Man äter inte bara med munnen. Riktigt god mat är en upplevelse som inte bara stannar vid smaklökarna  och doftsinnet. Man äter med alla sinnen. 

Vinnare blev Jimmie Eriksson från Lilla Ego. Han serverade sin rådjurssadel på en tallrik som jag  drejat i Fylelera med reduktionsbränd blå chünglasyr. Tvåa kom Johan Backeus  med en tallrik i  mörkt röd lera med vit glasyr  med en oglaserad kant som också kommer från min verkstad. 

Det är kockarna  som lagar maten och gör jobbet. Men jag är stolt över att ha fått förtroendet att  göra tallrikarna till Årets kock 2013 Daniel Räms, 2014 Filip Fastén, till 2015 års tvåa Daniel Engellau, och till årets etta och tvåa. Kockar och konsthantverkare  i alla material har allt att vinna på att samarbeta med varandra. 

Åtta råvaror

rostad-gos  

En dag i våras kom Henrik Norström till verkstan. Henrik Norström är en av våra stjärnkockar, med eller utan Michelin-stjärna och driver bl a  den tidigare enstjärniga krogen LUX som numera heter LUX dag för dag på Lilla Essingen. Värd ett besök.

-Kan jag få låna lite grejor? Vi ska plåta till en ny kokbok.

-Visst. Det går bra.

Till slut blev det en hel låda med  skålar och tallrikar. En del var sådant som jag inte ens kom ihåg att det stod i hyllorna. Nu med en ny chans att glänsa i fotolampornas sken.

Och nu är den här -  Åtta råvaror, en kokbok där Henrik Norström fortsätter att sprida sitt budskap om att det behövs bra råvaror för att laga bra mat. Spännande recept som verkar gå att förverkliga även hemma i köket  hos dig och mig. Och fina bilder.  Jag känner mig riktigt stolt över att ha gjort alla de här grejorna, och över att få vara med i ett så fint sammanhang.

Fotografen heter Morgan Ekner. Förlaget Sterners förlag.

sotade-torskkinder

radjursstek-karljohan

Mer om vad en kopp kostar och varför

DSC_5880  

I våras  skrev jag en text på min blogg som handlade om priset på Konsthantverk och om hur min ekonomi som konsthantverkare ser ut. Den hade rubriken ”Är koppen dyr?” och kom att få ett genomslag som överträffade mina vildaste förväntningar. Uppenbarligen kände många igen sig i min situation  och med hjälp av de digitala mediernas enorma sprängkraft kom den att inom  en vecka nå över 60 000 läsare, ungefär 1000ggr fler än de som vanligen läser mina texter.

I stort är mina siffror korrekta. Men om jag hade anat att fler än de vanliga 60 skulle läsa min text hade jag kanske varit lite mer noggrann med uträkningen. Det är inte bara moms ut, utan jag kan också dra av moms när jag köper något. Månadsinkomsten på 15 000 kr stämmer, men jag kan göra en del avdrag som någon som jobbar inom vården inte kan. Mobil, bredband, facklitteratur och ibland en studieresa. Så slå på några tusenlappar i månaden.  Men jag har ingen kappsäck gömd i garderoben full med sedlar. Nuförtiden swischas och izettlas det. Om det inte går på faktura.

Detta apropå några kritiska kommentarer som jag fått.

Mitt syfte med texten var inte att gnälla eller att någon skulle tycka synd om mig. Jag ville bara förklara varför koppen kostar som den gör, och att den egentligen borde kosta ännu mer.

Det finns ingen trollformel som vi alla konsthantverkare kan använda. Vi har olika situationer. En del är framgångsrika, andra säljer ingenting trots att de kanske är skickliga hantverkare. En del arbetar extra och gör bara det som de vill göra när de väl får gripa sig an sitt material. Andra är helt beroende av kundernas beställningar. En del har stipendium som fyller ut, andra inte.

En del kan inte tänka sig att dreja två likadana skålar. Själv gör jag mina former om och om igen. Jag vet inte hur många koppar jag har gjort av samma modell kanske 20, 30 eller 40 000?

Och jag finner en ro i det.

Var och en måste helt enkelt värdera sitt eget arbete. Vad är det jag gör värt? Och i bästa fall stämmer det med vad tillräckligt många är bereda  att betala för att det skall bli en lön att leva på.

Jag pratade med Ellen Ehk om hur hon ser på prissättning. Ellen är en framgångsrik keramiker som både gör bruksgods och keramiska skulpturer. Ellen säger: Jag har aldrig trott att jag skulle kunna leva på försäljning av  keramik, men däremot av hela min kompetens som keramiker. Jag jobbar deltid på Capellagården och så har jag arbetsstipendium från Konstnärsnämnden. Ibland har jag utsmyckningsuppdrag, och perioder har jag hållit i många kvällskurser för att försörja mig.

Jag gör mycket från grunden, blandar lera och glasyrer. Det måste få ta tid och finnas en glädje i att göra något genomarbetat med omsorg. När jag slutade ta 250 kr för mina koppar och höjde till 550 kr så började de sälja.

Vi tillgodoser inte folkets behov att ha något att dricka i. Det finns koppar överallt.  Vi fyller ett annat behov. Vi säljer en känsla och en identitet genom det vi gör. Tiden är förbi för ”the unknown craftsman”.

Priset uttrycker hur jag värderar mitt arbete.

Anna Lerinder är en annan framgångsrik keramiker och formgivare. Anna jobbar med utsmyckningar, gör formgivning åt stora producenter och har en egen liten sparsmakad tillverkning av brukskeramik där hon ofta samarbetar med duktiga hantverkare. Så länge jag kan minnas har hennes stående kommentar till det jag gör varit: -Calle, dina saker är för billiga!

Anna Lerinders kopp med fat kostar 550 kr. Hon har formgivit den men lägger ut tillverkningen. Det innebär att koppen mest fungerar som marknadsföring och inte ger så mycket bidrag till försörjningen. När underleverantören och butikerna tagit sitt så blir det inte mer än äran och publiciteten kvar.

Jag har funderat på att sluta med brukskeramiken men den ger bra publicitet. Det Anna skulle behöva är längre serier och ett högre pris. Det är inte bara jag som är för billig.

Om man vill veta vad som är ett rimligt pris kan man gå in på https://www.verksamt.se/alla-e-tjanster/rakna-ut/rakna-ut-ditt-pris.  för att få hjälp med beräkningarna. Jag slog in mina uppgifter där. Jag vill tjäna 25 000 kr i månaden. Det tar 20 minuter att göra en kopp. Och angav produktionskostnaderna till lika mycket som lönekostnaderna. Då borde koppen kosta 460 kr istället för som den gör nu 330 kr en höjning med nästan 40 % om jag skall sälja mina saker genom återförsäljare.  Den här mallen säger ingenting om kvalité, s k konstnärlig verkshöjd eller efterfrågan utan är bara ett sätt att räka ut ett standardpris utifrån löneanspråk och förväntad produktion. Den gör inte skillnad på Picasso, Shoji Hamada eller Calle Forsberg.

Apropå Shoji Hamada  så fick  han en gång frågan av en person som såg honom dreja:

-Hur kan skålen vara så dyr? Den tog ju bara ett par minuter att göra. -Den tog inte bara ett par minuter. Den tog 60 år och ett par minuter.

Precis så här komplext är det med priser. Det finns inga givna svar.

Tillsammans kan vi ägna oss åt gammal hederlig folkbildning, för att folk ska förstå kvalitén i det vi erbjuder. Var och en av oss får sedan hävda värdet av sitt arbete så gott vi kan så att vi kan fortsätta att göra det vi älskar att göra.

PS. I tidskriften Hemslöjd nr 5/2015 skriver Lotta Jonsson om priset på konsthantverk och slöjd. Läs! Det är en  utmärkt artikel.  DS.

Drömmen som sprack

Bild från Hertha Hillfons atelje – herthahillfon.se

Bild från Hertha Hillfons atelje – herthahillfon.se

Det blir inget museum av Hertha och Gösta Hillfons hem på Sexstyversgränd 3 i Mälarhöjden. Trots att kulturnämnden i Stockholm beviljat 3 miljoner kronor till att driva verksamheten så säger Stadsbyggnadskontoret nej. Sådan här verksamhet får inte finnas i området. Den ena handen ….

Just nu töms hemmet på det sista av det som var Herthas och Göstas livsverk. Skulpturerna är fraktade till ett lager. Ugnarna är demolerade. Ler-och glasyrförrådet är tömt. Utrustningen är skingrad.

Det här är inget annat en än en kulturpolitisk skandal. Och ett stort misslyckande för kulturpolitikerna på såväl kommunal som riksnivå. Det är möjligt att ett ointresse inte kan betraktas som ett misslyckande. Men sorgligt är det. Ett stort konstnärligt arv skingras.  Det som hade kunnat bli ett av Sveriges vackraste museer med verk av en av Sveriges största skulptörer och med en arkitektur som fått folk att vallfärda till det hillfonska hemmet går nu förlorat för allmänheten. Sådana här miljöer växer inte alltid upp där stadsbyggnadskontoret har planlagt dem så att det finns parkeringsplatser och lämplig kommunal service. Det gäller att ta tillvara på dem där de skapas genom ett hårt arbete under ett långt liv.

Gösta Hillfon dog 1996. Och Hertha Hillfon 2013. Efter Herthas död öppnade dödsboet hemmet för besökande. Folk formligen köade på Sexstyversgränd. En vänförening bildades för att bevara hemmet som museum. Socialdemokraterna lovade före valet 2014 att kommunen skulle gå in och ta över. Men drog tillbaka det löftet när valet var vunnet. Dödsboet ville att det skulle bli ett museum. Det finns en vänförening med flera tusen medlemmar som vill förvalta. Den nya ägaren sa att han var positiv till ett museum. Och så blir det så här.

Besvikelsen är stor.

På kurs hos David och Margaret Frith

David Frith visar hur man dekorerar genom att använda vax

David Frith visar hur man dekorerar genom att använda vax

Jag har varit på kurs hos David och Margaret Frith för andra gången. Första gången jag var där i september 2010 så öppnade de en ny värld för mig. Nya sätt att dreja och dekorera. De satte ihop flera krukor till en större. De drejade och ändrade formen till åttkantigt, ovalt, fyrkantigt. De tryckte ut skålar på formar. De dekorerade genom att lägga lager på lager av glasyrer och använde vax för att spara ut. Och alltihop brände vi i en stor vedugn. Det som kom ut var bland det bästa jag gjort.

David och Margaret startade Brookhouse Pottery i Denbigh i norra Wales 1963 efter att ha gått på Stoke on Trent College Art med Derek Ems som lärare. Sen har de jobbat på och etablerat sig som några av Englands och världens skickligaste keramiker med mängder av utställningar och workshops i Storbritannien, Japan, Tyskland, Holland och Hong Kong.

I början av 80-talet började de ha kurser i sin egen verkstad. Under senare år har de haft tre tvåveckorskurser om året, i april, juli och september. Första veckan ägnas åt drejning och tillverkning av saker. Andra veckan åt dekor, bränning och inte minst medan ugnen svalnar, åt tillverkning av drejverktyg i Davids välutrustade metallverkstad. Sista dagen delade de också med sig av sina recept på glasyrer, engober och leror.

David och Margaret är engagerade och väldigt erfarna lärare, och del av den starka tradition i Storbritannien som utgår från Bernard Leach. För dig som kommit en bit på väg med keramiken och som vill ta ett eller flera steg till så kan jag verkligen rekommendera deras kurser.

Vi brände i båda gasugnarna och i en av vedugnarna.

Vi brände i båda gasugnarna och i en av vedugnarna.

Ugnstömning

Ugnstömning

Hertha Hillfon på Liljevalchs

Fot i brons av Hertha Hillfon. Foto Flora Wiström

Fot i brons av Hertha Hillfon. Foto Flora Wiström

Det var sommaren 1970 och jag hade sommarjobb hos Hertha Hillfon. Jag fick 8 kr i timmen. En ganska modest lön även med den tidens mått. Det kompenserades av att jobbet till stor del bestod i att ligga på ett bord i hennes ateljé och äta jordgubbar och lyssna på Ravi Shankar medan Hertha skulpterade min fot. Ibland fick jag sitta på en stol, som stod på arbetsbordet, medan hon gjorde samma fot ur en annan vinkel. Jag minns inte hur många fötter det blev. En skulle till en skola i Jakobsberg utanför Stockholm. En stötte jag på hemma hos vännerna Mikk och Lotta när jag för första gången var hemma hos dem för ca 12 år sedan. Den stod där i hallen och jag fick ta av mig skor och strumpor för att jämföra. Samma fot. Samma förhållande mellan tårnas längd. Samma sneda lilltå.

Nu i sommar visar Liljevalchs verk av Herha Hillfon fram till den 16 augusti. När man kommer in i den första stora salen ligger den där till vänster – min fot. Åtminstone ser det ut som den.

Det är ett genialt grepp att klä väggarna i de första två rummen med stora foton från Sexstyversgränd 3 i Mälarhöjden; det hem som Hertha och Gösta Hillfon skapade tillsammans och som i sig är ett stort konstverk. På utställningen visas verk från Herthas långa verksamma liv. Här finns ”Ängeln” som Hertha gjorde på Konstfack på 50-talet. Här finns hennes fantastiska skulptur av dottern Maria med sin dotter Frida i knäet, Här finns Kavajen. Här finns porträtten av Gösta från 90-talet.

Mycket är fantastiskt. Så där fantastiskt som bara Hertha Hillfon kunde forma det av en klump lera. Men under ett långt liv gör alla konstnärer också saker som är mindre lyckade. Hertha sa en gång när jag hjälpte henne att flytta runt skulpturerna i verkstan inför en visning: ”Grädden försvinner och skummjölken blir kvar”. Och när guiden säger att det är så fantastiskt för de kan visa saker som hittats efter Herthas död i ett förråd så tänker jag att en del kanske borde ha fått stanna där. Man måste inte visa allt. Man kan sovra. Inte minst i salen med alla skålarna finns det mycket som inte skulle ha lämnat förrådet. Hertha Hillfon gjorde fantastiska fat. Jag saknar dem när jag ser mig runt bland alla skålar som blev kvar.

Men gå och se utställningen. Där finns tillräckligt mycket av det som gjorde Hertha Hillfon till 1900-talets största svenska keramiker och skulptör. Och jag är oerhört glad över Liljevalchs stora sommarsatsning. Sen skulle jag en gång vilja se den stora utställningen med Hertha Hillfons allra bästa verk. En dröm att stilla bedja om.

Är koppen dyr?

kopp

kopp

 

Jag drömmer om att någon gång tjäna så mycket som en undersköterska Och ändå får jag ibland frågan om varför min keramik kostar så mycket. Det här är ett försök att reda ut begreppen:

- Vad kostar koppen?

Mannen som frågade var en del av ett sällskap på fyra personer som kommit in i verkstan. Jag kände igen det ena paret. De var nyinflyttade i området. ” Unga , lyckade med stil och nåt på gång” som Stefan Sundström skulle ha sagt. Hon var AD och han jobbade med pengar. Controller tror jag att det heter. De hade lämnat Söder till förmån för den halvlantliga förorten när barnen kom, och nu visade de sina kompisar runt i sin nya hembygd.

300. Om du köper den på Norrgavel eller Konsthantverkarna, men jag är lite billigare så den kostar 240 här.

Ähum.

Jag tolkade det som att han tyckte att det var lite mycket.

Jag har kaffekoppar för 200.

Du har inga sekunda?

Jo, de ligger i lådan där. 120 styck.

Vad säger du ? sa han vänd till frun. Vi kan köpa fyra till Gittan i födelsedagspresent. Man ser ju ingen skillnad. Frun granskade kopparna. Men det står ju att de är sekunda i botten.

Just det, tänkte jag. Jag vill inte att du ger bort koppar som du låtsas är prima och som inte är det.

Det blev två prima gröna koppar till slut efter en viss vånda. Och de verkade glada när de gick.

Jag kan känna igen mig i paret som vred och vände på koppen , och som gärna ville ha men tyckte det var dyrt. Och så fanns det något som var nästan lika bra , men mycket billigare. Svårt att välja.

Är 300 kr dyrt för en kopp? Det är mycket pengar men är det dyrt? När kunden har betalt 300 kr i en butik, så tar butiken 150 kr. (Jag säger inget om det. Det kostar att driva en butik.) Sen skall staten ha 20 % i moms. Då är det 120 kr kvar. Hälften av min omsättning går åt till att täcka kostnader- lera, bränningar, hyra, frakter, telefon, annonser, försäkringar och tack och lov lite representation. Man kan ta en öl med en kollega och diskutera business. Kvar är 60 kr. Sen skall jag betala sociala avgifter ungefär 15 kr. 45 kvar. Och så är det 30 % skatt 14 kr till försvinner. Då får jag 31 kr inklusive semesterersättning. Dvs ungefär 10 % av det som koppen kostade kunden.

Så här ser det alltså ut: Butikens del inkl moms- ……………………………………………………………………………………………………………………………………
Momsen- …………………………
Mina omkostnader- ……………………………………………………
Sociala avgifter ……………
Sen vanlig skatt …………
Min del - …………………………

Jag är 63 år. Jag måste säga att det går ganska bra för mig som keramiker. Jag säljer på Svenskt Tenn, Norrgavel, Konsthantverkarna, Jag gör grejor till fina restauranger som Frantzén, Volt, Ambiance (alla med stjärnor i Guide Michelin) till Lilla Ego, Pubologi, Bistro Rolf de Maré. Jag skickade nyligen 300 grejor till en fin restaurang i Bangkok och jag har fått en storbeställning till en Michelinkrog i Athen. Just nu håller jag på att göra 500 grejor till Kitano Sumai Sukkeisha en affärskedja i Japan. Det är jättekul. Jag älskar mitt jobb. Och jag jobbar nästan jämt. Jag har en lön på 15 000 kr i månaden – före skatt. (Och en pension på 10 400, om jag går i pension vid 67.) Det går inte att leva på tänker du. Nej det gör det nog inte men jag hyr en lokal av mig själv, dvs bolaget som jag och min fru har hyr en lokal i källaren till huset som vi och banken äger. Så då får jag 5475 kr i hyra varje månad. Så jag får in ca 20 000 kr i månaden före skatt. Det går bra. Jag jobbar mest så det går inte så mycket pengar till nöjen. Men jag har i hela mitt liv som keramiker velat tjäna som en undersköterska. Idag är det ca 24 000 kr. Det kanske låter patetiskt. Men det är ett av mina mål.

Om jag skulle tjäna 24000 så skulle jag behöva höja priserna med 60 % och ändå sälja lika mycket. En kopp skulle kosta 480 kr. En pastaskål skulle stiga från 320 till 510 kr. En tallrik från 360 till 580. En kanna från 700 till 1120 kr. Ja. jag tror du kan räkna själv. Priset gånger 1,6.

Jag kan försöka höja min lön på två sätt. Jag kan inte jobba mer, men jag kan försöka sälja mer direkt i verkstan. Då får jag det som butiken skulle ha fått. Och jag kan höja priserna. Min plan är att höja med ca 10 % i taget. Först nu 1 juli och sen 10 % till vid årsskiftet. Så får vi se om kunderna hänger med, eller om han med frun som var i verkstan bara kommer in och tittar.

Första bränningen

ugn  

Äntligen var det dags att tända i eldstaden. Klockan var 5 på morgonen den 30 april. Och det var precis så där magiskt som det är tidiga morgnar bara man kan förmå sig att lämna sängvärmen. Stilla, tyst så när som på fåglarnas tillkännagivanden att de minsann är uppe, på plats och tänker försvara sitt revir, och lite för kallt.

Tändstickan antände tidningspapperet. Den tunna tändveden började spraka. Elden var igång. Sakta värmdes cirka 3 ton högeldfast sten inköpt från Oxelösunds järnverk. Det ångade av stenarna när fukten gick ur. I ett hål i ena väggen gick en pyrometer in i ugnen för att mäta temperaturen. 20°, 23°, 29° 32° 40°, snart var det 100 grader i ugnen. Alltid något, men vi skulle upp till ca 1260°. Pyrometern är bra, men den anger inte skillnader i ugnen, och den behöver inte vara exakt. Därför hade vi ställt in koner i ugnen på olika ställen tillsammans med våra saker. Den tyske kemisten Herman Seeger uppfann på 1800-talet ett smart system för att mäta temperaturen på höga nivåer. Han skapade ett antal numrerade koner med olika smältpunkt. Vi hade ställt in kon 7 och kon 8 ( 1268°) på olika ställen.

Jag har trevliga grannar. Eli Keller och Linda Ljunggren är intresserade av samma saker som jag. Vi jobbar med keramik. För några år sedan åkte vi till Hellidens folkhögskola för att gå på Jan-Åke och Stefan Anderssons kurs i att bygga en enkel vedugn. På hösten köpte vi in 8 ton sten och sen har det tagit sin tid. Det är mycket annat man skall göra i livet. Man skall bygga hus och man skall försörja sig. Men nu sprakade det.

Strax före 6 kom Eli och jag kunde gå hem och äta frukost. När jag kom tillbaka hade vi kommit en bra bit på väg. Linda anslöt. Kl 7.40 passerade vi 600 °.

Ugnen var en likadan som den som vi byggt på Helliden. En enkel konstruktion. Underst eldstaden med sitt eldgaller ca 120 cm djup och 60 bred. Ovanpå den ugnsplattor och en öppning i bortre änden av eldstaden så att lågan kan komma upp i ugnskammaren och ut genom skorstenen. Själva ugnskammaren är på ca 280 liter. Ovanpå inkastet står skorstenen ca 3 meter hög. Vi har inte använt någon cement utan bara staplat stenarna på varandra. Det svåraste var valvet som vi fick göra om några gånger innan det satte sig på plats, med hjälp av en form, några kilar och stoppstenar.

Kl 10 851°. Det är något magiskt med att stirra på pyrometern. 20 minuter senare 925°. Men sen började det att gå trögare.

Det speciella med att bränna i en vedugn är att man skapar en atmosfär i ugnen som kan ge fantastiskt fina glasyrer. Varje gång man kastar in ved skapas ett underskott av syre. När syret reduceras så påverkar det glasyrerna. Elden snor helt enkelt syreatomer från glasyren. Och eftersom det är metalloxider som ger färg åt glasyrer förvandlas färgerna. Jag hade med några skålar i oxblodsglasyr, mörkt röd. Den blir blå i en elugn. Sen gör också elden och all aska att man inte kan kontrollera resultatet helt och hållet.

Vid lunchtid så stod vi och stampade kring 1100°. Vi konsulterade mer erfarna kollegor. Vi byggde på skorstenen mitt under pågående bränning. Vi öste in ved i eldstaden. Vi prövade med att elda lite försiktigare. Och sakta steg temperaturen bara för att sen falla igen. Och stiga igen. Vi hoppades och misströstade och drack kaffe med bulle. Vid tretiden så var vi uppe i 1200°. Som mest visade pyrometern 1231°. Dumt nog hade vi inte ställt käglorna så att vi kunde se dem under bränningen. Vid 17-tiden gav vi upp lite missmodiga. Stolta över att vi ändå kommit upp så i temperatur men besvikna över att inte nått hela vägen fram.

1 maj inleddes med en tur ugnen. 90°!!! Hade det gått så snabbt ner? När vi öppnade ugnen kunde vi se att man skall aldrig lita på en pyrometer. Kägla 7 och 8 låg helt utsmälta. Vi hade säkert varit uppe i 1280°. 1300 trodde Linda. Flera av glasyrerna blev riktigt bra och för att vara en första bränning så överträffade den våra förväntningar. Nu skall vi göra några justeringar. Höja skorstenen. Göra så att vi kan se käglorna under bränning. Och sen på igen.

A Mad Tea Party

A Mad Tea Party

I lördags var det vernissage på Kaolins tekanneutställning A Mad Tea Party. 37 keramiker ställer ut tekannor, däribland några av landets främsta keramiker som Gösta Grähs, Ellen Ehk, Thomas Anagrius, Ann Sofi Gelfius och Jonas Lindholm. Mina personliga favoriter var Anna Lerinders strama cyliderformade kannor i svart lera med lika snygga handtag i metall som Anna Lerinder själv gjort, Karin Nyströms lite friare lekfullare former och Masayoshi Oyas lilla cylindertekanna med blå lätt dekor. För mig känns det som en ära att få vara med i det här sammanhanget med tre kannor i porslin med isblå chünglasyr.

För en keramiker är tekannan något alldeles extra. Ett slags mästarprov. Den skall vara vacker, eller ha en uttrycksfull form. Balanserad så att den känns bra att hålla i och hälla med. Och den skall hälla och inte drälla. Rent produktionstekniskt så består den av själva kroppen, pipen, locket med knopp och handtaget. Allt måste drejas så att det passar ihop, och sen fogas samman när det torkat tillräckligt för att kunna bearbetas. Handtaget dras eller så tillverkar man eller köper ett handtag i ett annat material. Jag köper mina från Tougeishop i Japan.

Tekannan är något man samlas kring. När jag var ung satt vi uppe till långt in på nätterna och drack te, pratade om livet och lyssnade på Leonard Cohen och Bob Dylan.

Min syn på livet formades till stor del då ‐ runt en kanna te.