Men efter några dagar var det full fart. Helgen 10-11 januari hade jag årets första kurs. Den här gången med temat tekannor. För att vara med på kursen var kravet att man kan centrera och dreja. En väl gjord tekanna är ett bevis på att man är en duktig krukmakare.
Först drejar man en kropp, själva kannan. Det är viktig att den inte blir för tung. Det får inte kännas som kannan är fylld trots att den är tom. Sedan drejar man en pip. Jag gör mina breda i botten och sedan avsmalnande. Mynningen skall inte vara bredare än lillfingret.
Och till slut ett lock som noga passas in så att det är någon millimeters glipa. Locket kan vila uppe på kanten av kannan eller ligga nedsänkt på en hylla ca 5 mm innanför kanten. Det drejas upp och ner med en fals som är ca 2 cm så det inte trillar ur kannan när man tippar den för att hälla.
När kannan har torkat så att den är läderhård, stabil men lite mjuk, så beskickar man bort så mycket lera som möjligt. Jag drejar en chuck som jag sätter ner kannan i och tar bort lera med hjälp av ett verktyg som kallas slinga, så att kannan blir så tunn som möjligt.
Pipen skall sitta så att dess läpp, den nedre delen av mynningen är i nivå med lockets underkant. När jag skall fästa pipen så tar jag en brädbit och bankar till en platt yta. Sedan skär jag pipen med en sickel så att kannan får rätt lutning, markerar var den skall sitta och lägger den åt sidan. Jag tar ett rör som är gjort för att göra hål med och gör så många hål jag kan. Den sammanlagda ytan av hålen bör vara ca 4 ggr större än pipens mynning, så att det blir ett bra tryck i strålen.
När locket torkat lite så beskickar man fram en fin form, fäster en knopp och gör ett litet hål i locket. Hålet ger en jämnare stråle när man häller upp teet.
Till sist – ett handtag. Man kan dra ett handtag av lera , eller en hänkel som det heter på keramiska, och fästa det på kannan. Eller så kan man göra eller köpa ett handtag av annat material. Jag köper mina från Tougeishop i Japan.
När jag var ung satt vi uppe halva nätterna ofta hemma hos Inger, lyssnade på Bob Dylan eller Leonard Cohen pratade om allt och drack kopiösa mängder te. Det krävde stora kannor. Numera blir det mest kaffe, åtminstone före kl 4 på eftermiddagen. Och jag uppfattar det som att färre dricker te. Jag har därför börjat göra mindre kannor, kanske 7- 8 dl.
Kaffekannor brukar lustigt nog skilja sig i formen från tekannor. De är rakare. Men egentligen borde de kunna ha samma form som en tekanna. Förutom att man måste kunna brygga kaffe i kannan och då blir det svårt med ett handtag som sitter ovanpå kannan.
På 90-talet hade keramikern Gösta Grähs en legendarisk utställning som hette 100 tekannor. Den dokumenterades förtjänstfullt av Majlis Stensman i en bok med samma namn. Utställningen gjorde ett stort intryck på mig. Och jag tänker ofta att jag borde göra en utställning med samma målsättning. Vi får se.
Foto: Karin Björkquist