Vi är 8 gubbar som känt varandra sedan barnsben, och som då och då ses på Black and Brown i ena änden av Hornsgatspuckeln. Vi tar några öl, kollar läget och löser världsproblemen. Sen brukar vi äta något. Ölen är toppklass, men maten får inte mer än ett med tvekan godkänt. Men det som slog mig när maten kom in är att till och med att ett trevligt men enkelt litet ställe som Black and Brown serverar sin mat på tallrikar som visserligen är fabriksgjorda men väldigt inspirerade av handgjord keramik. Det är vi krukmakare och småproducenter som är idealet för hur tallrikar och serveringsporslin ser ut. Här var det tallrikar utan bräm och pastaskålar i en ganska brutal svart glasyr. Ofta så är sakerna gjorda av lera som innehåller järnprickar. Glaseringen kan vara, inte slarvig, men skiftande.

Inget har betytt så mycket för den våg av keramik- och drejningsintresse som vi ser nu, som krogarnas, och framförallt finkrogarnas, intresse för det handgjorda. Under 00-talet var det praktiskt taget töntigt att dreja. Men så kring 2010 så skulle ”alla” plötsligt ha drejade tallrikar, egen stil på allt från saltskålar till tallrikar. I jakten på det egna uttrycket så började en del krogar att odla egen mat, och andra att lägga stort intresse på hur maten serverades.

Jag hade redan på 90-talet fått göra lite saker till Nationalmuseums restaurang. Och sedan till Mistral, en enstjärnig krog i Gamla stan. Så kom Daniel Rähms och ville att jag skulle göra hans tallrikar till Årets kock, killarna från Volt kom till verkstan. Och när Björn Frantzén och Melker Andersson ringde med några timmars mellanrum så brakade det loss.

Förutom att beställningarna gav jobb och pengar så innebar också samarbetet med kockarna att formspråket utvecklades. En del vill att man gör en enkel tallrik utan bräm i en vit glasyr. För dem räcker det med känslan av att det är handgjort. Man blir rammakare till det konstverk som de skall skapa på läggytan – ett nytt ord som jag fick lära mig. Och det är vackert så. Det enkla är ofta tillräckligt.

Medan andra vill att skålen eller tallriken blir en del av upplevelsen. Och där vill jag framför allt framhålla Björn Frantzén. Vi jobbade ihop 2010-2018. Björn har ett bra öga för vad som är spännande form. Han har koll på vad som rör sig. Han kom med nya idéer, kanske inte alltid hans egna, och han fick mig att flytta mina positioner för vad jag kunde göra.

En gång fick jag direktivet :”Jag vill ha en köttallrik. Den ska inte vara tunn. Den skall inte vara rund. Och den skall inte vara symmetrisk.” Och jag som hade tunt, runt och symmetriskt som mina ledord i produktionen. Jag förstår att han har gått långt. Han är beredd att sträcka sig lite till. Bra är inte tillräckligt. Det var ett spännande samarbete som inte blev sämre av att det ledde till beställningar från Aten, Hong Kong och Bangkok från kockar som åkte till Stockholm för att kolla in vad som hände här.

Florencia Abella på Ekstedt är en annan kock med originella och spännande idéer. Hon vågar ta sakerna lite längre. Nu gör jag bl a en suffléform ca 8 cm i diameter i en väldigt speciell grön glasyr, som står på en lite knölig assiette.

Man måste inte vara duktig på formgivning för att man är fenomenal på att laga mat. Och är det något jag ångrar så är det att jag ibland gått med på dålig formgivning för att man är starstruck när kändiskocken står där i verkstan och beställer och jag säger ja och skriver upp fast jag känner att det är något som skaver. Man måste stå upp för sitt uttryck. Det är ändå jag som sätter mitt namn på undersidan.

Just nu håller jag på att jobba med ett projekt i Puglia i södra Italien. Ett svenskt par skall starta ett hotell med restaurang. De skall ha nästan 400 saker. Allt från espressokoppar till stora uppläggningsfat. De var här förra våren och vi gick igenom vad de skulle ha, hur många, tänkt form och glasyrer. En del ur mitt standardsortiment. Men några saker var nya.

När jag tar fram nya saker så skissar jag inte på papper. Jag skissar på drejskivan. Jag utgår från en idé. I det här fallet så ingick en ny tallriksmodell, en tallrik med ganska liten kant. Jag drejar några förslag. Hur bred är en liten kant? Hur förhåller sig tallriken till assietten?

Hur stor blir läggytan om kanten är liten med tallriken lika stor som en ”vanlig” tallrik.

Som formgivare så förstår jag att man skulle ta betalt för det. Det är ju det som är formgivarens inkomst. Men jag tjänar pengar på att göra. Att leka lite vid drejskivan kan jag bjuda på. Mitt uttryck är inte heller så att det handlar om 42 eller 45° vinkel, eller 23 eller 24 mm kant. Om man sedan skall göra 30 tallrikar blir det orimligt dyrt att ha ett formgivningsarvode ovanpå produktionskostnaderna. Jag ser det arbetet som utveckling.

En bonus när man jobbar med fina krogar som lagar himmelskt god mat är att man ibland måste jobba över och testa hur ens saker fungerar på plats. Det är kul att träffa gamla kompisar på Black and Brown. Men väldigt lyxigt, i ordets rätta bemärkelse, att få ta med min fru Marika till Ett hem eller Ekstedt och se hur glad hon blir, uppleva hur gott det smakar och stolt se när mina tallrikar ställs fram på bordet.