… att man ibland måste jobba över och undersöka hur ens saker gör sig. Så jag och min fru Marika har ätit oss igenom ett antal menyer på Frantzén, Lilla Ego, Volt, Ett hem, Ekstedt …. Fantastisk mat och trevliga kvällar. Man blir otroligt imponerad av vad man kan göra med vanliga råvaror. Och det serveras en del gott vin ……

Men.

Jag blir så otroligt besviken när jag ser maten serverad på kantstötta tallrikar och i chippade skålar. Om maten skulle vara ”kantstött” skulle den aldrig serveras. Den måste vara perfekt. Det borde tallrikarna också vara.

Jag har aldrig jobbat i ett restaurangkök. Jag kan tänka mig att det är otroligt stressigt så att det lätt händer olyckor. I det här fallet att tallrikar blir kantstötta. Jag har tallrikar som jag har använt i nästan 30 år som fortfarande är nästan lika fina som de var i mitten på 90-talet. Våra pastaskålar används varje dag och ingen har blivit chippad. Det måste vara något med hanteringen som brister. Man skulle inte låta råvarorna bli förstörda p g a stress. Monica Persdotter, en tidigare lärling till mig och numera en väldigt duktig krukmakare i Skåne, tog kontakt med en restaurang som hon jobbar med och gick igenom hur de skulle hantera godset. Och det ledde till att skadorna på godset minskade drastiskt genom så enkla åtgärder som att låta tallrikarna stå på en gummimatta när de förvaras i lådor som dras in och ut.

Ibland ser man att tallrikar är lagade med kintsugi, eller vad som skall försöka vara det. Riktig japansk kintsugi är ett hantverk. Trasiga skålar som lagas med lack och guld. Det går att köpa ett kit med epoxilim och metallfärg som utger sig för att vara kintsugi. Men det är inte als lika raffinerat som den japanska kintsugin. Och resultatet blir också därefter.

Jag kan bara uppmana kockar att behandla keramiken med samma respekt som ni behandlar maten.

( Jag är glad att vara tillbaka på bloggen igen. Efter två månaders uppehåll p g a sjukdom och mycket arbete. Vi hörs snart igen.)