Precis som då så började det snöa sent på nyårsaftons kväll. I år åkte vi till Hälsingland några dagar innan nyårsafton för att fira ett stilla nyår. Stormen Johannes hade precis dragit genom Gävleborgs län och vräkt omkull träd. Inga problem med ved under de närmaste åren. Vi hann precis städa upp så kom Anna och svepte in landskapet i ett tjockt snötäcke. Egentligen skulle jag ha åkt hem med tåget igår kväll, för att närvara på min gamle svåger Svantes begravning. Men alla tåg är inställda. Och det smärtar mig att jag inte kan närvara. Jag får tända ett ljus här för honom.

När jag kommer hem så kommer det ett ton lera från Potclays i Stoke-on-Trent. Jag använder 5 olika sorters lera och gör totalt av med 4-5 ton om året. Den jag använder mest är 1109 från Potclays, en stabil lite sandig lera som innehåller järnfläckar och alltså blir lite prickig i glasyrbränningen. Jag har använt den sedan 1987. Jag tog över en plats i en kollektiv keramikverkstad på Rörstrandsgatan efter Bosse Scullman och Kerstin Heurlin och där fanns en kvarlämnad tunna med torkad 1109. Jag blötte upp den, la den på gipsplattor och knådade. Sedan dess har det blivit några ton. Jag använder den på mina kurser för att den är så stabil och lättdrejad, även om inte alla nybörjare tror det.

Jag har också noterat att när industrin skall försöka härma det handgjorda uttrycket så använder de ”prickig” lera. För några år sedan när en av mina största restaurangkunder kom och skulle beställa så sa de:

Men vi vill inte ha sådan där prickig lera.
Varför inte det?
Jo då kan gästerna tro att det inte är handgjort, eftersom industrin nu använder prickig lera för att det skall se handgjort ut.

Olika leror återger glasyrerna på olika sätt. En del blir bra på en lera , men dör på en annan. Jag har till exempel en grön glasyr som heter Copper red, som alltså blir röd i reduktion, men fint grön i oxidationsbränning.( Från Bernard Leach A Potter´s Book, men jag har tagit bort blyet som han använder). Den blir fantastiskt fin på 1109, men dör på en annan lera som jag har - Earthstone original från Valentine clays.

Earthstone upptäckte jag när jag var på kurs hos David och Margareth Frith i Wales. Det är en fin vit lite mer finkornig lera, som tål lite högre temperatur än 1109. Ibland kan det också vara skönt att slippa alla dessa prickar. Den ger en lugn bakgrund och speciellt vita glasyrer och reduktionsglasyrer som temmoku och oxblod blir fina.

Min tredje lera är Audrey Blackman´s porcelain. Det är något magiskt med porslin. Glasyrerna lyser. Men den är också mer svårarbetad. Krymper mer under tillverkningsprocessen. Och slår sig mycket lättare. Det är trist när koppar blir skeva. Om man skall dreja väldigt tunt så bör man helst bränna sakerna upp och ner på runda stöd, ”buns”, med oglaserad kant och sedan lägga på en glasyr med lägre smältpunkt och bränna en tredje gång rättvänt.

Jag har också kvar några tunnor med torkad fylelera som jag arbetar upp lite av ibland. Fyleleran bröts i Fyledalen i Skåne. När brytningen och tillverkningen lades ner så köptes det kvarvarande lerberget upp av Lokatta keramik på Gotland. Men det är nu slut till många svenska keramikers sorg. I väntan på att hitta en bra ersättare så målar jag 1109 med järnengobe – uppblött röd stengodslera. (Jag använder Keuper Red, men det går säkert att använda andra järnhaltiga leror. Pröva dig fram.) Det ger ungefär samma resultat i glasyrbränningen.

Till sist använder jag också en rödbrännande stengodslera som heter CS770. Jag tycker att speciellt vita glasyrer blir fina mot den mörka bakgrunden. Om man vill att kanten skall teckna fint så kan man försiktigt skrapa bort glasyren med en kniv. Dess maximala bränntemperatur är 1250 grader, medan många glasyrer som bränns på 1109 eller Earthstone kräver mellan 1260 och 1280 grader. Jag bränner CS770 till 1240 grader och glasyrerna smälter ändå ut eftersom det rika järninnehållet påverkar glasyrernas smältpunkt.

Det är ju lättast att bara ha en lera i verkstan. Och man skall framför allt inte ha både lergods och stengods. Då kommer man att en dag blanda ihop dem med katastrofala följder i ugnen när lergodset smälter till en glaskaka när det bränns till stengodstemperatur. Men jag vill gärna ha fram de olika uttryck som de olika lerorna ger.

Jag återvinner all lera som inte går till bränning. Den sparas i stora tunnor, blöts upp, läggs på gipsplattor för att torka till lämplig konsistens och knådas upp. Det kanske inte är så ekonomiskt lönsamt. Men dels så kan det vara svårt att göra sig av med lera. Och jag tycker att man skall vara rädd om våra resurser. Under min aktiva tid har jag sett hur ett antal leror tagit slut – Skrombergalera, Rörleran från Bornholm och nu fyleleran.

Det viktigaste för en krukmakare är en bra lera. Du får söka dig fram till din favorit.