Det är höst. November.

Den mildaste november som jag kan minnas. Vi städar i trädgården som varje höst. Plockar in. Tömmer krukor på jord. Och fågelbadet på vatten. Alla stolar skall in i växthuset. Tomatkrukor och andra krukor skall tömmas. Snörena som tomaterna har klättrat på skall tas ner. Det saltbrända fågelbadet från Höganäs måste tömmas  på vatten och ställas under tak. Löven skall krattas och vi fyller på komposterna för att få ny jord. Vi skördar det sista. Torkar kryddor och sätter vitlök för nästa år.

   Vi har också en hel del keramik i trädgården. Krukor som jag har gjort. Några stolar i lera, halvbra kopior av Hertha Hillfons stolar,  som får stå ute vinter efter vinter. Sakta fryser de sönder. Men de har klarat sig oväntat länge. Jag gjorde dem för 25 år sedan.  Men de står fortfarande där. 

   Vi har också några saker av Hertha Hillfon. Ett porträtt av mig som 18-åring. Det står numera  i växthuset året runt. En sönderfrusen fot som jag stod modell till. Och som i mer än 40 år låg i Herthas trädgård och frös sönder bit för bit genom åren. När hennes hem utrymdes efter hennes död och det stod klart att det inte skulle bli något museum, så fick jag bitarna. De är numera intryckta i en bambuhäck, för att dölja skadorna. Tårna tittar fram, som om någon jätte gömde sig i buskaget. De får vara kvar där. 

   Vid gästhuset ligger en skärva av en skulptur som Hertha gjorde och som förmodligen sprack i bränningen. Den får ligga kvar. Medan andra saker, detaljer som ratats från hennes större skulpturer, tas undan på hösten och kommer fram igen nästa vår.

   Keramiken spelar en stor roll i vår trädgård. Och jag tror att vi keramiker inte har förstått vilka möjligheter vi har att göra keramik för trädgårdar. Fågelbad, fontäner, krukor dekorativa föremål, you name it. 

    I år har vi haft en mild, för att inte säga varm höst. Härligt på sätt och vis. Men också skrämmande. Klimatförändringarna är här. Jag läste i tidningen om korallreven som dör av att vattnet blir varmare. En fullkomlig katastrof. Vi gläds åt att kunna sitta ute och äta lunch en varm dag i november. Men därför dör också korallreven. 

   Jag hoppas att det inte är höst på jorden, utan att vi lyckas ta itu med koldioxidutsläppen så att vi får en ny vår både bokstavligt och bildligt.