Sen finns det två som jag har extra respekt för. Båda är kvinnor. Nina Bergqvist och Bente Brosböl Hansen. Nu skulle Bente ha kurs på KKAM i Höganäs i att dreja stora krukor. Klart man är på. Jag slank in på sista platsen. Och åkte dit tillsammans med min kompis, granne och kollega Eli Keller.
Tidigare har jag gått kurs för Nina Bergqvist med samma tema. Nina och jag fick mästarbrev samtidigt 2017. Jag kände mig nästan generad. Att få samma utmärkelse som hon samtidigt. Om jag var mästare så var hon mästarnas mästare. Det är samma med Bente. Världsmästare i drejning jag vet inte hur många gånger. Och nu var det dags att få gå kurs för henne.
KKAM står för Keramik Konst Ateljéer Museum. Det är ett fantastiskt ställe med välutrustade, rymliga, ändamålsenliga lokaler. Här hålls kurser och en öppen verksamhet. Man blir grön av avund över möjligheterna.
Vi samlas kl 9 på måndag morgon. Bente, Eli , jag och 7 andra. Presentation, genomgång och så visar Bente. Tanken är att vi skall bygga upp stora krukor i sektioner. Man tar en klump lera på kanske 5 kg och drejar den nedre delen. Sedan mäter man noga diametern. Om den är 29.7 cm så skall nästa del också vara 29,7 cm. Inte 29 ,2 eller 30,4 utan just 29,7. Man drejar på en platta som fästs på drejskivan av två skruvar som passar in i plattans två hål. På så vis kan man sätta tillbaka krukan och den kommer på exakt samma ställe. Nästa del skall gärna väga lite mindre så att den undre delen inte bågnar under tyngden. De följande delarna skall inte ha någon botten. Det är bra att ha en bild av vad man vill åstadkomma i slutändan så att delarna fungerar ihop.
Bente gjorde ett dike i överkant på den undre delen och en spetsig kant på sektion nummer två så att de lättare kunde fixeras på plats. Om man vill kan man torka delarna med en gasolbrännare, eller så låter man tiden göra sitt jobb. När delarna är tillräckligt torra för att vara stabila så är det dags att foga ihop dem. Man sätter tillbaka basen på drejskivan och tar den andra sektionen och vänder upp och ner på den och placerar den så att den passar in på den nedre delen. Man skär loss den övre delen från sin platta och drejar fast den mot den undre delen. Sedan kan du forma den övre delen och göra ett nytt spår som du kan passa in nästa del i.
Det man skall tänka på är att mäta noggrant, och att den undre delen inte får vara så tunn att den inte orkar bära den övre delen. Sedan kan man bygga på fler delar. Till slut så har du en kruka eller vas på kanske 60 cm. 60 cm är inte mycket i höjdhopp, men på drejskivan är det imponerande. Du måste givetvis också fundera på formen och på krukans avslutning. Skall den sluta i en tunn kant? Eller skall du göra en kraftig kant?
När du har fogat ihop alla delar så får krukan torka lite så den stabiliseras. Sedan kan du beskicka, svarva av, den så att du får en snygg form och den inte är tyngre än nödvändigt.
Bente berättade att hon har ett antal drejskivor och att hon går runt och har flera krukor på gång samtidigt. Jag funderar på att börja ha åtminstone en stor kruka på gång hela tiden medan jag drejar tallrikar och koppar på en annan.
När Bente visat så är det dags för oss att jobba. En förtätad koncentration sprider sig i rummet. Vi jobbar och ställer frågor. Krukorna växer. Inte alltid helt symmetriskt. Några brakar ihop när den undre delen inte kan bära den övre. Bente får rycka in och styra upp när något håller på att gå snett. Men sakta växer krukorna fram
Bente betonade vikten av att slå leran. Man skär klösen i två delar genom att dra tråden från bordet och snett uppåt. Vänder den närmaste den så att skärsidan riktas mot kroppen och slår den över den undre klösens rygg. Lyfter klösen kl 9 och kl 3, vänder leran upp och ner samtidigt som den del som stod i kl 9 riktas mot kl 12, och slår ner klösen i bordet. Proceduren upprepas, helst 30 gånger för att göra leran stabilare.
Efter tre dagar så samlas ett 20-tal krukor på stora bordet. Resultatet av våra ansträngningar. En imponerande och kraftfull samling individer. Precis som vi som gjort dem.
