Jag jobbar mer än någonsin. Beställningspärmen är knökfull. Så jag har börjat tacka nej till beställningar eftersom jag inte vet när kan jag kan leverera. Just nu har jag tre restaurangbeställningar, varav två är mycket stora och sedan ett antal mindre beställningar på olika saker som en tekanna , pastaskålar, koppar. Det är roligt att mina saker är efterfrågade. Jag är svag för smicker och har svårt att säga nej. Jag har ju kämpat så länge för att nå den här situationen. Men nu känner jag att jag blivit över hövan bönhörd. Och jag funderar över min situation. Hur skall jag gå vidare?

Jag är 73 år. Och jag måste ju erkänna att det har hänt något de senaste åren. Jag är mycket tröttare. Jag sover mycket mer. Minnet har varit bättre. Och det finns annat som var piggare förr. Men jag vill fortsätta jobba för att det är kul. Jag tror också att om man skall leva länge så är det förutom motion, bra kost och inte för mycket vin (hmm), viktigt med en mening och riktning i livet och ett socialt sammanhang.

Det är kul att dreja. Det får mig att må bra. Det är spännande med glasyrer och bränningar. Att öppna en ugn, plocka ut en skål och vara riktigt nöjd är ren och skär lycka. Jag har kämpat oerhört hårt för att bli en duktig krukmakare. Kämpat mot mina egna tvivel på min förmåga. Men tidigare också för att bli erkänd trots att jag inte hade gått Konstfack. Och nu går det bra. Jag vill vila i det.

Ett sätt att gå vidare är att inte ta emot så många beställningar. Beställningar ger inkomster. Sakerna är garanterat sålda innan de är gjorda. Men beställningar bygger i allmänhet på det som du gjort tidigare. Och jag känner en önskan att gå vidare, utvecklas och hinna göra de där riktigt bra sakerna, innan det är för sent. Pröva att gå upp i format, medan jag ännu orkar. Kanske testa att dekorera lite. Och porslinet skulle jag vilja utforska mer.

Det finns så mycket mer att göra. Jag måste hinna. Jag måste orka.