Skulptören Torsten Renqvist bodde och verkade här fram till sin död 2007. Runt hans verkstad har skapats en förening av duktiga skulptörer som ställer ut sina saker i trädgården och som ordnar utställningar av nationell toppklass. Utställningen som pågår nu har finnisage på söndag 31 maj. I anslutning till verkstan finns också ett fik. Ett perfekt utflyktsmål.
I lördags höll jag ett föredrag om Hertha Hillfon. Här är delar av det:
Det här är jag. 18 år, 1970. Och porträttet är gjort av Hertha Hillfon. Min pappa fick det i 60-årspresent den 2 juli 1977 av sin syster Hertha. Det kanske inte är ett av hennes bästa verk, men det har följt mig genom livet och jag är glad att hon porträtterade mig.
Farmor och farfar träffades på Bibelskolan i Örebro 1912. Märta var 15 och Filip 21. De blev ett par och gifte sig den 25 januari 1915. Exakt 9 månader efter det kom Roland. Sen kom barnen med knappt två års mellanrum. 1917 kom min pappa Erik, 1919 Anna- Stina, 1921 Hertha. Så höll det på fram till 1938. Farmor var gravid och ammade i 23 år. Hon var en duktig tecknare, men fick inte tid p g a alla barnen. Farfar var skräddare och målade. Det var ett hem som präglades av religion, men som också uppmuntrade kreativitet, att måla, spela instrument, sy både kläder och båtkapell, och att studera.
Hertha skulle först bli sjuksköterska men lusten att måla tog överhanden . Och 1938 träffade hon Gösta Hillfon på Ollers målarskola.
Det går inte att överskatta Göstas betydelse för Hertha. Han var äkta man, barnens far men kom också att bli hennes coach, manager, samtalspartner, utställningsformgivare, ljussättare. Han var den som skötte förhandlingarna med galleristerna och köparna. När beställningarna strömmade in och Hertha behövde mer plats så ritade han den nya stora fina ateljén. Den stod klar 1968. Ljus, rymlig med traverser i taket så Hertha kunder flytta sina stora skulpturer. När hon behövde levande djur som modell så fixade Gösta det. En get gick och betade på tomten under en period. En orm fanns plötsligt där i ett terrarium. Ett duvslag fullt med duvor. Gösta såg till att allt funkade och han höll ordning på en stundtals bångstyrig hustru och konstnär. När han gick bort 1995 så var det ett svårt slag för Hertha. Han fattades henne.
Hertha började på Konstfack 1953 och väckte uppmärksamhet för sin keramik redan innan hon lämnade skolan 1957. Hon hade sin första utställning 1958. Recensenterna var lyriska.
”En vildkatt bland hermelinerna”. Hennes keramik beskrevs som ”våldsam som ett vulkanutbrott”. Hon skapade abstrakta skulpturer där hon byggde med korvar, och fogade samman bitar av lera. Det var som ett segertåg med utställningar i Stockholm, Malmö, Göteborg, Trondheim, London New York. Och redan 1962 fick hon dåtidens största konsthantverkspris – Lünningpriset.
Under 60-talet började Hertha Hillfon skulptera vardagliga föremål i hemmet, en dörrmatta, telefonen, kläder, en skurborste. Medan popkonsten på 60-talet gjorde konst av vardagliga föremål som ett sätt att beskriva tomheten i konsumtionskulturen så besjälade HH föremålen och lyfte upp dem till en ny nivå. För henne var ett vackert hem heligt. Medan dåtidens feminister ville bort från hemarbete så ville hon uppvärdera det. Under hela sitt liv kom hon att hämta sin motivkrets från hemmet och de människor som kom dit.
Idag är det svårt att förstå hur stor Hertha Hillfon var i sin samtid. En strid ström av offentliga utsmyckningar och utställningar. Med priser som låg långt över det som man idag får betala för hennes verk.
När Hertha och Gösta gifte sig i början av 40-talet så bodde de först på Bergsundstrand, men när Göstas pappa dog så flyttade de i mitten av 40-talet till Sexstyrversgränd i Mälarhöjden. Från början var den gamla ateljén Göstas föräldrars sommarställe. Sedan byggdes huset vid gatan och genom åren byggdes det ut och kom att bli en av Sveriges vackraste konstnärshem.
Jag jobbade åt Hertha som praktikant kring 1970 och sedan som professionell krukmakare under 90-talet och en bit in på det nya milleniet. Jag gjorde i ordning lera, blandade glasyrer, kavlade skivor som hon sedan skulpterade, hjälpta till att sätta ugnar, flyttade skulpturer och var allmän hjälpreda. Det var en fantastisk miljö att komma till och få chans att arbeta i. Efter Göstas död lämnade Hertha sällan hemmet. Det blev som ett kloster dit många kom för att få en chans att uppleva hennes konst och miljön.
En gång skjutsade jag henne för att köpa mat till duvorna. Den affär i Västertorp där hon brukade handla hade stängts och någon hade talat om för henne att det fanns en djuraffär i Bredäng där hon kunde handla. När vi kom dit så blev hon förskräckt, och utbrast: ” Är det så här det ser ut. Usch vad hemskt. Ta mig härifrån.” Hon hade bott någon kilometer därifrån, men aldrig varit där.
När Hertha dog så öppnade familjen hemmet för besökare. Under en period var det möjligt att få komma in bakom murarna. Då väcktes också tanken på att bevara och öppna hemmet för allmänheten. Tyvärr tog våra politiker inte den chansen. Nu är hemmet omgjort till bostadsrätter. Men en förening – Hertha Hillfons vänner- skapades som genom donationer lyckats skapa en fin samling av hennes verk. Tyvärr står den oftast på ett lager, men nu finns det möjlighet att åtminstone se delar av den på Renqvists verkstad t o m 31 maj – öppet lördag och söndag kl 12-16. Och samtidigt pågår en utställning på Vår gård I Saltsjöbaden. Missa inte detta!
