En stabil tradition i vår kultur, som firas på i princip samma sätt som när jag var barn på 50- och 60-talet.
Ibland känner jag mig som en riktigt gammal gubbe. Jag är 73 så omdömet är inte helt fel. När jag slår upp tidningen så läser jag alltid dödsannonserna. Nästan varje vecka så ser jag ett namn jag känner igen. 68-generationen är definitivt på väg att lämna scenen. De flesta av dem har väl inte gjort så mycket väsen av sig under de senaste decennierna men nu går allt fler ner mot floden för att ta färjan över till landet som inte finns. Livet syntes oändligt för 20 år sedan. Men nu har oändligheten krympt. Mitt mål är att jobba så länge jag kan. Kanske lite lugnare med tiden. Men jag vill fortsätta att jobba så länge jag ser och händerna kan centrera en lerklump.
Det är så mycket i vår tid som jag känner mig främmande inför. När jag slår upp tidningen så är det långa intervjuer med artister som jag aldrig hört talas om. Och jag kan för mitt liv inte begripa att man står på ett lastbilsflak och sprutar öl på varandra för att fira att man blivit vuxen och bildad. Jag fattar inte vitsen med att gå runt i trasiga jeans eller tatuera sig så att det ser ut man har en polotröja på sig. Mycket är helt enkelt konstigt. För att inte säga obegripligt.
Det kanske är så här att bli gammal. Samtiden skaver.
Om jag får fortsätta att gnälla så är det svårt med sinnenas och minnets förfall. Ögonen som är irriterade efter gråstarroperationen för flera år sedan. Hörseln som blir allt sämre. Tack och lov för modern teknik som gör hörapparater till räddningen i nöden. För att inte tala om andra delar av kroppen som var betydligt piggare för bara tio år sedan. Det känns extra påtagligt i grönskans och fruktbarhetens tid. Enda fördelen är att man kan läsa samma bok flera gånger eller se samma film som man såg för några år sedan och uppleva den som ny.
Älven rinner förbi. Det är inte samma vatten som vi badade i i morse. Och förra årets vatten har förenat sig med havet.