Och nu är det dags för en ny omgång. Idag skickade jag ut höstens program om tre kurser. De blev fulltecknade på sex timmar, vilket är ovanligt långsamt. I våras tog det en timme.
Allt började i september 1995. Jag var nyskild, hade precis köpt en lägenhet på Kummelnäs gård, där jag skulle bo med mina två barn. Jag jobbade deltid som lärare på Huddingegymnasiet, och det hade börjat lossna för mig som krukmakare. Men nu när jag skulle ensam stå för alla kostnader så visade det sig att pengarna inte räckte. Jag hade inte pengar till att betala hyran. Inte ens om jag gick upp till full tid som gymnasielärare skulle jag kunna täcka mina kostnader. Då bestämde jag mig för att starta kurser. Jag hade två drejskivor, köpte en till begagnad och lyckade få låna två. Jag bestämde mig för två kvällskurser och en kurs på lördag förmiddag. Jag tryckte upp små lappar som jag satte upp på anslagstavlor i området och satte in en annons i Nacka Wärmdöposten. Kurserna fylldes och jag kunde betala hyran.
Jag har i princip haft samma koncept hela tiden. Alla deltagare har en drejskiva. Alla nivåer samtidigt. Inga gemensamma uppgifter. Var och en jobbar utifrån sina möjligheter. Jag visar och deltagarna jobbar. Ibland har jag kurser med inriktning. I höstens program finns t ex en kurs i att dreja tekannor.
Man lär sig mycket av att lära ut. Man måste sätta ord på det man gör och kunna förklara. Jag är självlärd vid drejskivan och under de första tio åren så trodde jag att man absolut måste ta alla grepp på ett speciellt sätt. Men tiden har lärt mig att man kan göra på många olika sätt och ändå dreja samma skål. Bara man tar hänsyn till att det snurrar och man överför en kraft. Och att allt utgår från mittpunkten.
Det är fantastiskt när man ser att något tänds hos en elev. De blir lertagna. Smått svettiga av upphetsning och entusiasm. En del kommer tillbaka kurs efter kurs. Andra provar på, vad ofta har varit en dröm, och inser att det nog var kul men inte riktigt deras grej. Enstaka elever blir besvikna, det var mycket svårare än vad de trodde.
En del har börjat med kurser, sedan gått vidare och blivit lärlingar för att sluta som professionella krukmakare. Några har blivit vänner.
Numera har jag alltid helgkurser – lördag och söndag. Sen gör vi färdigt sakerna på måndag kväll. Och så kommer de tillbaka efter två veckor och glaserar. Jag börjar med att visa hur man drejar en skål och pratar om drejning. Sedan får de börja jobba. Jag går runt, visar och svarar på frågor. Vi äter lunch tillsammans, men var och en fikar när den har lust.
Det är intensivt, arbetsamt och roligt. Genom åren har kurserna givit mig en inkomst och mycket glädje. Det är fantastiskt att få dela med sig av det som jag tycker är det roligaste jag vet. Nu är det dags för en ny omgång.